Farligt fett förbjuds

Så äntligen förbjuds transfetter, de industriellt framställda fetterna som livsmedelsindustrin gärna använt i mat för att de är billiga ( men passar bäst för att smörja maskiner och skor, typ). Transfetter är inflammationshöjande och cancerframkallande. Men som Sanna Ehdin skriver i sitt inlägg fettlycka, så betyder det inte att vi konsumenter kan slappna av, nu gäller det att vi håller ögonen på vad för ny smörja industrin tänker ersätta transfetterna med. Håll utkik på innehållsförteckningarna efter härdat fett, råder hon.

Tidigt

Jag börjar fundera: kommer morgontidningen snart? Kan man kanske ta sin första kopp kaffe nu? Det är ju ändå ingen idé man försöker somna om. Kaffe. Jag tittar ut genom fönstret. Är de inte tidningskillen? Men det är tyst och stilla. Jag bläddrar istället lite i Tvärdrag, en tidning som ger tillförsikt om framtiden. Dessutom alltid en suverän illustratör som får gott om utrymme i varje nummer. Och så redaktören Daniel Suhonen!

Tvärdrag på nätet

Fotoblogg

Asså ni måste bara besöka min dotters fotoblogg. Hon tar såna speciella bilder.

Vår snart

Uppe mitt i natten

Fastän jag är dödstrött vaknar jag vid 3 tiden efter bara några timmars sömn. Så här har det varit nu några veckor och på kvällen är jag trött som ett barn. Oron. Och så tanken på att det är något fel på min dator, med min mejl, med hela systemet. Jag väntar på svar på mejl som aldrig kommer. Jag blir nojjig, var är de? Aldrig skickade eller skickade men uppslukade på vägen i ett moln jag inte ser. Jag måste reda ut det här nu en gång för alla, jag kan inte fungera, jag vill ha en värld jag kan lita på. Tänk om det är jobbförfrågningar, erbjudanden om spännande viktiga uppdrag, ska vi fika förfrågningar. Eller grattis, du har vunnit!

Bli glad!

I veckans Kommunalarbetaren finns en artikel om äldreomsorgschefen Erika som leder med kärlek. Kramar och värme och stor frihet för de anställda att göra ett bra jobb är hennes metod, som hon kallar Management by love. Så glad jag blir! Här kan du också läsa artikeln och smittas av hennes värme och glädje.

Läsglädje

Jag är verkligen ingen konsument av böcker. Jag läser långsamt, jag fascineras av meningar och enstaka ord som av konst. Trots min fascination för språket (eller kanske just därför, jag måste ta det i små portioner) har jag mest läst faktaböcker (viljan att förstå, inhämta kunskaper har alltid varit viktigt). Tidigt intresserade jag mig för produkter också. Varför har jag ingen aning om, men jag läste Råd & Rön när jag var liten. I perioder har jag varit specialist på privatannonser, dagspriser och att kunna utläsa graden av seriös köpare, bra eller mindre bra produkt. Jag har också läst hyllmeter av psykologi, det är fortfarande det som intresserar mig mest, hur vi fungerar, varför vi gör som vi gör. Jag dras också till dokumentära skildringar på ett litterärt språk eller ren journalistik. Jag läser till exempel just nu två böcker som intresserar mig. Pockettidningen R:s jubileumsnummer 2010 som Victor var redaktör för.

Här får jag serverad historiken kring den unika tidskriften. En väldigt intressant resa där meningen med det hårda tidningsjobbet hela tiden lyfts fram av de enskilda rösterna i boken. Hur det man gjorde provocerade, väckte debatt, förändrade. Hur fin gemenskapen var, hur man arbetade tillsammans (dag och natt ibland) för något bra. Den bästa av drivkrafter! Jag önskar att jag hade fått vara med eller kan få vara med i en ny omgång av en sådan era!

Jag läser också en mycket fint skriven skildring av hur en pappa upplever sin dotters plötsliga insjuknande i en psykos. " När min dotter blev galen" av journalisten Michael Greenberg. Han skriver bildrikt och kärleksfullt och gör precis det som alltid är min ambition: tar med sig läsaren dit han varit och inte bara berättar, utan visar hur det var, så man känner man är där, som ett reportage. Jag älskar sådana böcker.

Det nya Sveriges solsida

enligt Ann-Charlott Ahlstadt är Solsidan en reklamfilm för det nya Sverige. Läs här

Obegripligheter på stan

Det obegripligt cyniska uppmuntrandet av hjärtesorg, krossad tillit och trasiga familjer. Jag undrar om man har tagit med i beräkningen alla olyckliga barn som hamnar i mörker när deras föräldrars liv på grund av otrohet blir smärtfyllda, vanmäktiga och förtvivlade. Stackars alla dessa människor som älskar någon väldigt mycket och nu går med en stor klump i magen, att denna/denne någon ska uppmuntras gå till någon annan.



Vem godkände den här nya stadsvyn?

Livsfarlig energi

Kärnkraftsolyckan i Japan. Jag tycker det är så hemskt. Jag är total motståndare mot något så förödande farligt, som kräver så mycket kontroll, där ett misstag eller en olycka är en katastrof, för oöverskådlig tid framöver dessutom. Jag minns boken Tjernobyl * jag läste för några år sedan, om tjejen som åkte snabba turer med motorcykel in i områden runt Tjernobyl för att fotodokumentera de övergivna platserna som innan olyckan hyste 2 miljoner invånare. Spökstaden. Läs hennes reportage, se några av hennes bilder här:

*Tjernobyl av Elena Filotova utgiven på Max Ström

Vilken releasekväll!

Vilken kväll igår! Oron innan och så bara plötsligt är hela det underbara vardagsrummet i Gamla stan fullt, stolarna slut, några får sitta i trappan. Det är varmt, glatt och så otroligt roligt att möta nya och gamla vänner, släkt, familj och vänners vänner. Det tar lång tid att varva ner efteråt. Många blommor att bära hem. Och en stor varm känsla i bröstet. Tack alla ni som kom! Tack även alla ni som lyckönskat men inte kunde komma. Jag är rörd över all värme ni ger.


Många kom

författaren och bloggvännen Eva

förläggare Ingrid hade fullt upp

Emma en av musikerna under kvällen

Belli fotograferade

Fernando spelade piano

författaren Rainers dotter Jenny blev inspirerad

jag läste

vännen och arbetarskrivaren Raul grattade

och vänner från tiden på Calle Flygare Teaterskola dök upp

+ många fler. Tack allihopa!

Alla foton tagna av Belinda Morén, besök gärna hennes fotoblogg här

***

I dag kom boken från tryckeriet och på darriga ben begav jag mig till förlaget för att se på den. Så kul och nervigt! Såg verkligen jättefin ut! Så glad. Fest på onsdag! Sedan vill jag börja skriva på nästa bok:). Fast allra först skulle jag en sådan här tid vilja delta i något slags räddningsteam som reste iväg och hjälpte människorna i Japan.

Kärnkraft och jordbävningar

Känns det inte som struts med huvudet i sanden? Att ett så jordbävningsdrabbat land som Japan satsar på kärnkraft. Först hemska och overkliga bilder på tsunamins verkningar, fartyg uppkastade på land, tåg som försvunnit. På en av bilderna ligger ett fartyg med nosen mot dörren på ett hus. Jag föreställer mig hur det skulle kännas att stå där och se det overkliga. Jag tänker på filmen Vägen.

Sedan kommer ännu hemskare bilder med människor i vita heltäckande kläder. Härdsmälta! Varför måste vi ha kärnkraft? 10 % av Japans energin kommer från kärnkraft. Kan de inte istället minska energibehovet med 10%? I Sverige är det förvånande och skrämmande 42 %!

Jag tänker på att jag hellre har minimal tillgång till el och varor än att jorden förstörs. Vi är säkert många som är beredda att avstå från mycket istället för att se eller behöva uppleva denna hemska förödelse, kanske behöva sätta livet till. Läser om att 40 000 aktivister i Tyskland protesterade igår. Tillsammans bildade de en kedja från reaktorn i Neckarwestheim till Stuttgart. Jag bildar denna kedja här och ställer mig bakom alla protester mot kärnkraft.

En vild resa med fina belöningar- eller vetskapen om att det lilla fortfarande kan ge det stora en match

Häromdagen reste jag till Göteborg i ett trevligt ärende. Jag skulle mottaga ett pris och samtidigt passa på att träffa en vän. Jag reser sällan så varje liten resa är ett äventyr för mig. Det är också ett tillfälle att bara vara i nuet, tänka medan landskapet svävar förbi utanför färdmedlet, i detta fall tåg. Jag hade bokat förstaklassbiljett för att det skulle vara trevligare och nedresan var rofylld.


När jag lämnade Stockholm var våren på väg. I Göteborg hade den kommit bort. Jag möttes av snöblandat regn och storm. Storm som slet sönder mitt paraply, något som också hände förra gången jag var där, för kanske tio år sedan. Men som ni kanske redan vet, jag gillar väder:). Så jag gick från stationen över Pusterbron till Haga, jag gick från Haga till Avenyn och Heden. Jag gick och gick. Jag såg Poseidon stå naken i regnet och frysa, jag såg alla de fina gamla husen med alla balkongerna med järnsmidesräcken. Jag upplevde att Göteborg var chill. Åt på Solrosens vegetariska restaurang i Haga och blev alldeles lyrisk över att hon som stod i kassan med köksmössa och serverade maten, pratade urhärlig Göteborska och dessutom var lika enkelt hemtrevlig som forna tiders mattanter på dåtidens enkla restauranger.



Stormen tilltog dock under dagen och när min vän skulle möta upp mig rasade den lokalt så att hon blev vittne till hur en butiksskylt slet sig från väggen och landade på killen som gick framför henne. Vid det laget satt jag huttrande som en blöt katt, med trasigt paraply på en kinakrog dit jag tagit min hastiga tillflykt. Där blev jag vittne till hur en vacker ung kinesiska satt och försökte vara trevlig mot en vit äldre man med dåligt beteende. Mitt skrivande i ett block och betraktande av det jag först inte förstod vidden av, fick mannen att bryta upp hastigt, han hade blivit störd.
-Tänk att du påverkar Göteborg så mycket att det blir storm här , sa min vän och skrattade.



På kvällen när prisutdelningen startade hade stormen bedarrat. Stora flockar av svarta fåglar flög i loopar över Göteborgshimlen. På den stora bildskärmen var en av pristagarna med från Borgå i Finland. Åhörarna var som det brukar vara på bibliotek, en handfull mycket intresserade, några halvt som stannat till på vägen av nyfikenhet. Jag tänkte på bibliotekens funktion för verksamheter som samlar endast en liten skara. Hur kommer det att bli om biblioteken privatiseras? Kommer bara storfräsarna få en plats i poesirummen en vanlig kväll, i en vanlig stad, bland vanliga människor.



Sedan tänkte jag inte så mycket mer. Jag satt i tre timmar på ett X2000-tåg och hade drabbats av fruktansvärd åksjuka. Varje minut var hemsk där jag satt och höll mig i bordet, stint fokuserande på en punkt nära toaletten. Min enda tanke: herregud låt mig inte spy här mellan alla sätena, låt mig hinna slita upp dörren till toaletten, låt mig hinna in, hålla balansen på detta flygande, krängande, hemska ormtåg tillräckligt länge för att hinna fram till toaletten. Runt om mig satt människor, skrattande, chillande, pratande, såg på film, åt stora smörgåsar och läste tidningar. Jag mantrade ordet: please, please, please, grönblek i ansiktet och lovade mig själv att aldrig mer åka X2000!

P.S Priset jag tilldelats aär tidskriften Avsikters årliga pris som delas ut till någon redaktionen tycker är värd att uppmärksammas. Motivering löd som följande: »för att hon med träffsäker och konstnärlig blick ger intressanta bilder underifrån med hjälp av penna och kamera. Hon rör sig lustfyllt mellan olika genrer samtidigt som hon visar stark medkänsla med de försvarslösa i samhället«.

Den 8 mars tilldelades jag ett ännu finare pris: Privatpersonen och arbetarkillen Raul Leikas instiftade sitt eget pris Lilla Empatipriset Ettornia till Stora Hjärtan och gav mig utmärkelsen enligt följande motivering: "för hennes förmåga att leva sig in i den lidande människans blödande hjärta och den- i dagens läge-ovanliga egenskapen att orka se förbi den stressande omvärldens brus, räcka fram tröstens ord och lyfta fram glädjen-som sällskap för sorgen"

Vad sådana här fina ord betyder för mig och det tvivel jag ofta har om att det jag gör inte spelar någon roll. Det gör det! Underbart tack för det! Att det lilla fortfarande kan ge det stora en match!

*MARS*

Så äntligen dags att starta nya projektet. Det är soligt när jag ger mig av genom stan mot Kungliga biblioteket. Yrvaken är vaktmästaren, borttappat mitt lånekort, men jag får snabbt ett nytt där jag står med mina värdesaker i en av bibliotekets genomskinliga plastpåse, avklädd min bulsiga, nötta täckkappa, allt för att hindra bokstölder.

Tystnaden, mörkret i mikroarkivet.
-Länge sedan du var här, säger bibliotekarien.

Ja, så länge sedan jag satt här och skrev på min c-uppsats. Nu sitter jag och letar bland tidningsartiklar.

Det är stilla. Stilla som lugnet som skrivareleverna, kvinnorna på Klaragården beskriver så olika i sin antologi Jag finns! En vackert formgiven bok med ett väldigt fint förord av deras skrivarlärare Jan-Henrik Swahn. I tio år har han varit deras lärare. Jag har lärt mig så mycket, de här kvinnorna blev mitt universitet berättar han. Och det är vackert. Tavlan på katten någon av kvinnorna målat också.



Vacker är också solen som flödar över snön och isen som smälter. Vacker den franska unga tjejen som blir fotograferad av sin unga man i den fortfarande snöfyllda fontänen i Kungsträdgården. Vacker är skuggan på väggen jag går förbi. Vackra husen som speglar sig i smältvattnet. Till och med stekaren som glassar förbi utanför Operabaren är förlåten. Men riktigt över allt når inte vårsolen förlåtelse, pampen som patronar sig fram över Drottninggatan påminner om att mycket jobb återstår.






(Jag finns! ges ut av Stadsmissionen)

Faces

Personliga porträtt är en av mina passioner. Att fånga personens personlighet. Se gärna några av dem här i mitt presentationsalbum. Vill du också ha personliga porträttbilder? Mejla mig: jane.moren@telia.com

Löpande band

Jobb i kassan sliter som industriarbete. Det har nu konstaterats i en studie utförd av forskare vid arbets-och miljömedicin i Lund. De fysiska påfrestningarna är jämförbara med tungt industriarbete. Försäkringskassan däremot klassar arbetet som lätt och rörligt.

Jag tänker på det här när jag hör folk säga det finns väl nästan inga arbetare idag. Men det finns otroligt många människor som slits ut på arbeten som på grund av sin monotoni, stress och långvarig belastning. Arbeten som tar arbetarens kropp i besittning, pressar den, skadar den och slutligen sliter ut den, ofta i förtid. Samtidigt tjänar någon pengar på arbetarens kropp tills den är utsliten.

Enligt studien är kvinnor speciellt utsatta eftersom de känner högre prestationskrav och upplever att de har lågt inflytande över arbetet.


Här en dikt jag skrev på 80-talet när jag arbetade på Systembolaget i Tensta.

Min lott

Jag torkar mina tårar med min sons tubsocka
jag äter hundens överblivna mat
(och ändå har jag ingen hund, har inte haft på femton år)
jag sitter i timtal likt en förtorkad pelargon
i köksfönstret
och betraktar cykelbanans eviga strömavbrott

jag minns
den där vilsamma fredagseftermiddagen på Systemet
butikschefen spelade fiol som Näcken bland tombackarna
tills hans näsa glänste röd som Marinellan
Vi sprang som välklädda bicepsmaskiner mellan hyllraderna
på jakt efter spansk och grekisk tröstvälling

utanför knäcktes svenska och ryska lårbenshalsar i den nordiska
gnistklara lervällingen

is och dis
rus och snus

och 14 åringars lögnhalsar ännu ej avskurna av lekkamraterna på
ungdomsdagiset
timmarna i fredagsloppet...

Vid stängningsdags hade chefens fiol tappats bort bland den nyinkomna
whiskyn
inte alla kassor stämde
en liten gubbe var kvarglömd av hemtjänsten vid tomglasmaskinen
vid min kassa låg en kvarglömd lösögonfrans

Inga mer böcker?

Tänk er. Att det inte kommer att finnas några nya böcker att bläddra i. Sticka näsan i och dra in nytrycksdoften ur. Inga omslag att stryka med fingrarna över. Inga böcker att läsa högt ur för barnen.

Ska bokhandeln dö med ett klick? Så frågar sig Nicklas i SVD som ser boklådedöden rasa fram i USA. (Den digitala bokförsäljningen har nu passerat den vanliga på Amazon).

Framtiden är läsplattorna. Men hur kommer det att kännas att ha ett bokrelease i framtiden. Kommer någon att komma? Vad ska man fira i lokalen? Kommer det vara premiärnedladdningen av boken i allas läsplattor?

Känns det kul? Nej. Inte för mig som älskar just läsande på papper, tidning som bok. För mig har ännu inte datorn tagit över mitt nyhetsinhämtande, heller inte mitt läsande. Jag älskar bokhandlar, jag älskar böcker, jag älskar tidningar.

Därför är det kanske bäst att passa på att gå på bokrelease så länge de finns och till bokhandlar och köpa riktiga böcker.

Stugan

Alla årstider är vackra vid stugan.

Lever gott på Arbetslinjen

Det är inte rent i branschen runt de arbetslösa. Många lycksökare flockas kring de långtidsarbetslösa för att skapa sig en bra tillvaro på deras olycka. En olycka som består, enligt vissa siffror kommer endast 1,5 % ut i arbete från Fas 3. Den här företagsägaren i en artikel i LO-tidningen däremot tjänade 27 miljoner på att bedriva verksamhet för långtidsarbetslösa. En verksamhet som av deltagare mer kan liknas vid förvaring. Vi har hört det förr, men det gäller att inte bli van, acceptera, normalisera det sjuka i hela projektet med att få ut de arbetslösa i arbeten som inte finns. Använd pengarna till att skapa riktiga jobb istället, jobb som bygger upp samhället och välfärden och tryggheten.

Laborera med vår hälsa

De orden uttrycker Jim i en av mina noveller, Smittrockarna i boken Kaneltimmen. Han är upprörd över att hemtjänstpersonalen utsätts för smitta då de inte har rätt utrustning. Upprörd kan man också bli när man läser i KA 4/2011 om att hemtjänstpersonal måste köra i farligt små bilar med dålig väghållning på stora vägar i svårt vinterväglag. Varför? Jo för de små bilarna är billigare.
Är det så vi ska se på de människor som tar hand om de gamla. Att deras hälsa kan vi laborera med för att det blir billigare så?

Nåd eller inte?

"Jag förstår inte hur svenska folket kan gå med på denna totala nedmontering av välfärdssystemet. Vem vill ha en hundralapp i skatteavdrag i stället för en fungerande sjukförsäkring?"

Diakoner har startat upprop mot utförsäkringarna av de sjuka. Det är de som möter konsekvenserna av en skoningslös och inhuman politik. De berättar bland annat om att många av de som söker sig till kyrkorna för att be om ekonomisk hjälp idag inte söker för speciella saker som julklappar utan hjälp till mat.

"Hur läser man evangeliet om man tycker att det är rätt att ta från de sjuka och fattiga och ge till de friska och rika?I det läget är det upp till kyrkorna att ta en strid för de svaga, att stå upp för människovärdet". Så säger Charlotte som nu startar påskuppropet som hittills planerat ett 40-tal lokala aktioner på olika platser den 25 april.

Läs mer här om påskuppropets och namninsamlingen. Och här om diakonernas upprop.

Snart dags för bokrelease

Nästa vecka kommer nya boken från tryckeriet och på onsdag veckan därpå är det bokrelease för Ansiktet i händerna. En bok jag skrev intensivt under fyra månaders tid genom att skriva inlägg här på bloggen som jag aldrig publicerade. Varje kväll från det min mamma fick en stroke i april förra året satte jag mig och skrev i tanken till er som läser min blogg. Men eftersom det var så starka känslor, en så turbulent period som väckte upp så mycket, både av barndomsminnen, tankar om liv och död, sårbarhet och styrka, sorg och glädje så blev det så att jag sparade inläggen istället. På fyra månader skrev jag så många inlägg, i diktform, att jag under hösten skrev en bok.

Här är den nu. Ansiktet i händerna-en berättelse om stroke. På min hemsida kan du hämta en inbjudan i pdf för release som hålls onsdagen den 16 mars i Gamla stan. Varmt välkommen!

Slit och släng med människor

Omänskliga krav. Enorm psykisk påfrestning. Att vara tillgänglig dygnet runt. Att stämpla ut när det inte är kunder och sitta och vänta utan betalt, ibland flera timmar, hela arbetspass. Att regelbundet arbeta utan lön. Att bestraffas om man kritiserar, inte håller måttet eller bara frågar. Ett systematiskt tillvägagångssätt. " Man är helt mör" säger en av de unga killarna. "Det handlar helt klart om att ta in folk, köra skiten ur dem och sen ta in nya".

Såg du inte filmen Generationen utanför som Dokument inifrån gjort, se den på SVT Play.