torsdag 24 november 2011

Katarsis

Jag satt idag i soffan och stirrade ut i luften, typ. Det var mitt under Babel. Jag kände det var så tungt. Vad vill jag skriva om frågade jag mig plötsligt. Jag tror det var när de pratade om Lightchick, Roséchick, Softcrime och alla de där varumärkena böcker som ska bli köpta delas in i. Och jag frågade mig själv: ärligt Jane, ärligt. Vad vill du skriva om? Skulle det vara möjligt för dig att skriva underhållning? Och jag kände en ocean av vemod fylla mig, alla sorgliga historier jag var så full av, liv som måste berättas, sorger som måste bredas ut över himlavalvet och tona bort för varje ord de fylldes med, stiga till himlen och falla ner som stjärnstoff i mitt hår, som en katarsisresa mitt skrivande.

Jag kunde inte komma på någonting som skulle kunna vara vare sig underhållande eller läckert. Sen satt jag en stund till och tänkte: men vad vill jag själv läsa? Jo precis sådant, berättelser ur livet, starka, berörande, sorgliga, vemodiga, det är sådana böcker jag sträcker mig efter.

2 kommentarer:

Anne sa...

Det är meningsskapande. Behöver inte bara innebära sorgligheter utan även ljus. Kram!!

Jane Morén sa...

Så sant Anne, ur det svarta kommer ljus, ett annat slags ljus. Tack för din kommentar!