fredag 4 november 2011

Om livet

Oktober 2008 började jag blogga. Det gav mig flera nya vänner och en ny värld där jag fått så mycket. Men behovet att skriva på bloggen är inte längre så stort, idag är jag mera på Facebook, men ändå vill jag inte sluta med bloggen, bloggen är mer personlig för mig, här skriver jag sådant jag inte skriver på Facebook.

Jag läser idag inte lika mycket bloggar heller. Några av de jag följt har slutat. Sådant är lite jobbigt för mig som person, det hör ihop med att jag har svårt med separationer, förändringar. Det är ju inget att skryta med, speciellt inte idag när en fjäder i hatten är att man är flexibel och gillar förändringar. Men kanske är mitt osäkra liv med inga fasta anställningar och en ständigt föränderlig tillvaro och ekonomi anledningen till att jag gillar att det jag fäst mig vid, fortsätter. Kanske även skilsmässorna jag gått igenom gjort mig skör för plötsliga förändringar. Idag längtar jag efter tvåsamheten. Det behöver inte vara parrelationen, utan mera en stark tvåsamhet runt ett gemensamt projekt. Jag sakar en passionerad projektvän att skapa tillsammans med. Gärna man och projektkamrat i samma person. En person att leva med och kanske driva tidning/förlag/teater med. Ensam är inte stark, i längden. <3

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas VERKLIGEN att du hittar en man som du tycker om och som kanske också blir din projektkamrat. Kärleken är det finaste och dyrbaraste som finns!

Anonym sa...

Det finns många vackra roliga varsamma män som skulle vilja både dela liv och arbete med dig.Hoppas verkligen att det blir så,det tror jag och att du får uppleva mycket ömsesidig kärlek.

Annika sa...

Är helt överens med dig - ensam är inte stark. Någonsin, någonstans.

Jane Morén sa...

Tack kära ni för era varma kommentarer, känner mig alldeles varm inombords:)

Evas värld sa...

Ibland tänker jag att jag är så fast i bilden av hur en tvåsamhet ska vara att jag inte riktigt vet hur jag ska ordna mitt liv. Det - tillsammans med de törnar man fått i livet - kanske skapat en tillitsbrist som är svår att komma tillrätta med.
Ändå är det kärlek jag längtar efter, precis som du. Hoppas du finner den!

Jane Morén sa...

Tack Eva för din fina kommentar! Jag önskar dig precis detsamma.