lördag 29 oktober 2011

Recensioner

När jag kom ut med min första bok på det lilla, ganska nya förlaget Migra fick jag två recensioner. Det var av BTJ, bibliotekens egen lektörstjänst och en i tidningen MT, medlemstidningen för kommunals Stockholmsavdelning. Recensionerna var positiva och jag var väldigt glad. Innan boken kom ut hade jag fått fina lektörsomdömen från två stora förlag, men ändå inte kommit genom "nålsögat", man kunde inte riktigt placera min bok, Kaneltimmen, med prosastycken från hemtjänstens värld på ett poetiskt språk, men önskade mig lycka till och välkommen tillbaka.

Jag minns min mammas reaktion på refuseringsbreven: oj vad tråkigt. Tråkigt, svarade jag. Jag var glad, jag hade fått så fina omdömen att jag ändå kände starkt att jag med mitt egna speciella språk hade något att berätta. Men det är en risk att välja att tacka ja till ett erbjudande från ett mindre förlag. Jag har märkt att folk gärna vill höra vilket förlag man är utgiven på, för att kunna positionera en. Det händer inte sällan att författare utgivna på de större förlagen på ett subtilt sätt ändrar attityd när de får veta man inte är någon av giganternas älsklingar.

Kaneltimmen fick också litteraturstöd av Kulturrådet och många läsaromdömen. Men det är motvind, helt klart och när jag skrivit klart Ansiktet i händerna 2010, funderade jag ett tag på att inte tacka ja till mitt lilla förlags erbjudande om att återigen få ge ut boken på deras förlag. Jag stod faktiskt till och med utanför en av giganternas entré, men jag gick aldrig in. Varför? Jag vet inte riktigt. Men när jag stod där vid den massiva stenportalen kände jag mig inte hemma. Jag längtade "hem" till det slitna köksbordet på det lilla förlaget.

Det gick bättre för min andra bok. Ansiktet i händerna har hittills fått fem fina recensioner publicerade i sex tidningar. Det känns faktiskt helt fantastiskt, att recensenter har läst noga, funderat, analyserat och lagt ner tid och möda på det jag skrivit. Igår fick jag läsa den senaste, den ur tidningen Aurora. Här ett litet utdrag:

"
Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?

Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas? De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.

Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus.

snälla biträden blandar grädde i nyponsoppa
du blir överlycklig
det var gudomligt gott säger du
och är lovad en mugg till ikväll

två lavor har blandats
två magmor rördes ihop på vägen upp till jordytan
balsatisk och kiselmagma
och Eyjafjallajökull vräkte sig in i klimatdebatten
på en natt
gjorde hon det som miljövänner kämpat för i tjugo år"

Katarina Wallin, Aurora 2/3 2011

Vill du läsa hela recensionen kan du läsa den i ett dokument där jag samlat alla recensionerna. Du hittar filen längst ner i högerspalten på förstasidan på min hemsida
www.janemoren.net

Inga kommentarer: