tisdag 13 september 2011

11/9

För några dagar sedan var det tio år sedan det ofattbara hände: två skyskrapor föll ihop och nästan 3000 människor dog. Många minns precis var de befann sig när de fick veta och så också jag.

11/9 2001 när WTC attackerades steg jag precis ur en gallerhiss på Swedenborsgatan vid Mariatorget på femte våningen och möttes av pappan till min dotters kompis som sa: det har flugit in två plan i skyskrapor i New York. Han stod i dörren, min dotter hade precis gjort sig klar för att jag skulle hämta henne efter en stunds lek efter skolan, jag minns jag tänkte: vad pratar han om, jag fattar ingenting, flygplan och hus gick liksom inte ihop och han såg så konstigt ut, som chockad. Sedan gick vi hem och slog på teven och det obegripliga fanns där: två skyskrapor blir till grus, rasar ihop och på filmerna hör man ljudet av folks chockade utrop. Vi såg det på teve, jag kan inte föreställa mig hur det kan ha känts att stått där och sett det hända, det måste ha varit fullständigt obegripligt.

Förra året läste jag en skönlitterär skildring som jag verkligen tyckte om, Falling man av Don DeLillo. På ett suggestivt sätt i ett slags slowmotion återupplevde jag känslan av overklighet, bland annat beskriver han en sekvens där tusentals papper från kontoren regnar ner över staden och så kommer en skjorta också, en ensam skjorta nerseglande.

Inga kommentarer: