Stockholms hjärta ska vara runt!

Bara jag hör ordet galleria får jag rysningar av obehag. Jag menar att det får vara nog nu med handelspalats. Nu behöver vi kultur, vi behöver behålla och vårda det gamla också,vi behöver pauser i stadsbilden, pauser utan omedelbar vinst.

Har vi inte nog av glassiga, hårda, blanka byggnader i denna stad nu? Bara tanken på att förslaget om åttafiliga motorleden och de höga husen med gallerian som vissa vill krossa Slussen med får mig gråtfärdig. Det måste bara stoppas! Varför vill vissa begå ett sådant våld på en så poetisk plats?

Låt oss få behålla några ruffiga ställen av fantisera kring. Jag står inte ut med tanken på allt ska vara blankt och rensopat, stort och vräkigt, vinstgivande och effektivt! Vad är det för tillvaro?

Och att staden låtit Slussen förfalla är en skam! Nu är det dags att försiktigt rusta den vackra cirkelformade Slussen för framtiden.

Om cirkeln som form: Den är en av de äldsta, starkaste och mest mångfasetterade symbolerna. Enligt Platon var cirkeln den mest fulländade formen och ägnar man sig åt cirkelforskning på nätet kan man bland annat lära sig att den runda ringen symboliserar det oändliga, det upphöjda, det heliga. Och - tänk på att när vi spontant samlas, blir det inte påfallande ofta i en ring? Man kan ju hoppas att det är för att i en cirkel blir våra positioner är likvärdiga. Alla kan se alla, få ögonkontakt om man vill. Det är helhet och enhet.

Bilden är tagen av fotograf och busschaufför Bernt Lindgren som bland annat driver sajten www.slussen.nu

Att vara människa

Morgon vid köksbordet. En portion havregrynsgröt och tankar från morgonens oroliga gryningsvaknande då jag låg och tänkte på det här landet och framförallt på de som är sjuka och hur hemskt det här landet på kort tid blivit. Att bli gammal eller sjuk i detta land, tänkte jag. Det var samma tankar som kan komma i en dålig relation. Vad händer om jag blir sjuk, behöver stöd, kommer den här personen finnas där för mig, eller inte?

Konstigt nog slår jag sedan upp morgontidningen och där står att läsa i en debattartikel om just den inhumana sjukförsäkringen: " Varje enskild människa har rätt att behandlas väl av samhället. Varje fall där samhället behandlat en människa illa är ett fall för mycket."

Jag blev så glad över den mänsklighet som V, MP och S här visade upp. De tog strid för de utsatta. Läs debattartikeln här och smaka speciellt på det här stycket:

"Det är inte bra för landet när rege­ringen så hårt låser sig vid ett system, vid en modell. Det är mycket ovanligt att under så lång tid få se så väl belagda fall, så kraftiga brister med så omfattande konsekvenser för berörda människor. Då bör demokratiskt valda företrädare välja att lyssna till reaktionerna i samhället i stället för att stelbent stå kvar.".

Precis. Folket ska ha något att säga till om, det är ju hela vitsen med demokrati!

Dans är livet - även i rullstol

Läs en underbar artikel om argentinaren Felix som i tio års tid arbetat som personlig assistent och som började dansa i vuxen ålder. Idag gör han livet mer glädjefyllt för dem han tar hand om, bland annat rullstolsbundne Lars-Gunnar som fått ett liv fyllt med musik. I flera år har de båda dansat bland annat i Hammarkullkarnevalen . Läs den i veckans Kommunalarbetaren

Enkelt folk

här omkring där jag bor
glider gentrifieringen som ett spöke mellan husfasaderna
det flyttar in människor som delar upp i dem och vi

blir obehagliga till mods om de ser att det bor vanliga människor här
vaktmästare och vårdbiträden med rostiga cyklar som dricker seveneleven kaffe i parken
och till alla barnen, en påse solbullar

idag frågar folk oroligt mäklaren
det är väl inte enkla folk som bor här
fattiga alltså
som har billiga kläder
ingen stil
det är man rädd för

de nyrika vill bygga balkonger på husen med utsikt över Ivar Los park
det ökar värdet på deras bostäder
men förstör ett kulturarv
"värdestegringen i ditt kvarter direkt i din mobil "

mäklarfirman slickar sig om munnen
banken slickar sig om munnen och dansar i kulisserna

obetydliga människor biter på naglarna
snyter sig

duckar
håller ihop rockarna

terrasserna blåser sig fram i arbetarstadsdelen
man gör solstolar av barnens bästa klättertorn

det ökar värdet på bostäderna om det inte hörs barnskrik
kaffelatten ska avnjutas med äkta maken på den generösa terrassen med utsikt över genuin södermiljö med känsla

inte medkänsla
det var i ett annat land

i det här landet frågar folk oroligt mäklaren
det är väl inte enkla folk som bor här
fattiga alltså
det är man rädd för

(Jane Morén 2010)

Snart

här ska jag skriva en dikt till dig
snart
jag lyssnar efter orden
ljudet av kaffekoppen mot glasbordet efter varje klunk
ser på alla mönster
lyssnar efter dig
stegen i gruset

Honey

vissa dagar
hela vårt liv faller i min famn
jag står där och försöker att inte tappa kartongerna ute på gatan
pipandet av den backande lastbilen

och så du
jag ser dig springa i varje gathörn
jag hör din röst
dina andetag
pysandet av 4:an när den bugar för de gamla,
för dem med barnvagn

för de blinda
som tumlar ombord
huller om buller
som vi
lakan och öppna fönster i januari

honey
vissa dagar dör folk som vi borde tända ett ljus för
tillsammans
ta en gravöl på en nedsutten bortglömd krog
långt ut i förorten
hålla varandra i handen
inte räkna dagarna
bara hålla dem som duvor i våra famnar

jag är din fågel
du är min

i sista avgången

(Jane Morén 2010)

I en annan människas skor

Jag vaknar innan gryningen. Jag är orolig, som jag varit länge, min egna ekonomi och jobbsituation. Samhällsutvecklingen eller jag skulle vilja kalla det nervecklingen. Jag läser vad Eva granne skriver om den artonåriga riksdagsmannens åsikter om ungdomsarbetslösheten. Enligt honom beror den på att de arbetslösa unga inte vill jobba tillräckligt mycket. Jag blir alldeles kall inombords. Och rädd.

Och det här ska vara mitt land, här har jag känt mig trygg. Men när landet sviker sina medborgare, när landet sparkar på de som inte håller måttet, de som blir utan när det inte finns så det räcker till alla. Självklart blir några utan när det inte finns så det räcker, när "starkast" vinner. Kommer jag hålla måttet, vad händer om inte....?

Nu skriver jag det jag tänkt skriva ända sedan valet: Det är inte främst SD i riksdagen som gett mig en chock, det ser jag som en hemsk men lite väntad följd av en politik som drivits mot de som inte håller måttet, som är annorlunda, som är olika, som är vad allmänt kallas tärande. En politik som förespråkat hårda handskar, som lindat in tvång i ordet möjlighet och som tagit från de fattiga och gett till de rika.

Chocken för mig är att svenska folket ville fortsätta denna utrensning av oönskade objekt, vare sig de är svenskar eller inte. Att det till exempel är ok att sparka på sjuka kvinnor som ligger ner efter många års slit för samhället. Att billigast och högst vinst är målet. Och mellan de två blåa orden rasar människor i avgrunder.

Jag skulle kunna skriva kilometer om detta men jag klarar inte att skriva mer just nu. Jag skulle bara vilja att alla som har makten att stifta lagar, ska praktisera i alla de situationer som de står i begrepp att döma/döma ut. Den artonåriga riksdagsmannen ska alltså in på bara skinnet få uppleva hur det är att vara arbetslös, fast han inget hellre vill än vara efterfrågad och behövd. Han ska få skriva oändligt många ansökningar, och få som svar nej eller bara tystnad, inte ens ett svar, vilket är mångas verklighet idag.

Sätt att leva

Förra fredagen hade DN ett bostadsreportage som omskrivits en hel del och retat upp många. Det handlade om höginkomstagarparet som ansåg att vindsvåning blivit ett sätt för dem att leva. De hade 160 kvm, två terrasser och bastu, men var ändå inte nöjda.
- Om fem år har vi en vindsvåning på 300 kvm sa de i reportaget. Läs här

Nu kontrar SVD med ett reportage om singelkillen som berättar att andrahandsetta i närförort blivit ett sätt att leva:-) " - Jag sparade ihop till tv:n i 11 år. Jag jobbar ju på ett lager och tjänar inte så bra och jag vill inte köpa på avbetalning, men jag gav mig fan på att jag skulle ha den där tv:n. Känslan när jag hade lagt ordern på den var tamigfan obeskrivlig. Den känslan önskar jag att alla ska få känna på någon gång.". Läs här

Båda mina bloggvänner har skrivit om det: Eva och Granne med potatisodlaren

Prakt

Vilken solig och vacker höst det har varit hittills. På vår gård finns det ett stort odlingsintresse och i år såg jag en gräsplätt förvandlas till en prunkande oas med höga solrosor, köksväxter och annat. En dag på sensommaren tog jag den här bilden på några av blommorna. Jag gillar bilden och funderar på att kanske göra vykort av den.

Vita mord

Jag tänker på människor som mår dåligt. Jag tänker på hur otroligt viktigt det är att i kris mötas av människor som bryr sig om, som har empati. Jag tänker på anonyma kommentarer till förtvivlade människor på nätet, hur viktigt det är att välja vem man ska lyssna på.

Jag tänker vidare på det jag läste om i morse i morgontidningen på Insidan om självmord. Att det finns sajter med råd om hur man bäst tar livet av sig, smärtfritt eller smärtfyllt. Att självmord lanseras som en metod för att lösa livsproblem! Det är ju helt fruktansvärt! (I Frankrike och Australien är det straffbart att uppmana till självmord).

Jag blir sittande länge och stirrar ut i intet, som förlamad av en djup känsla av att det är förfärligt, och vilka är de människor som driver dessa sajter? Mördare som aldrig får blod på sina händer? Vita mördare. Vita i den bemärkelsen att de kan agera i det fördolda utan repressalier. Hur kan det vara tillåtet med dessa sidor? Och som det står i artikeln: När någon söker på självmord borde det komma upp stödjande sidor, sidor med hjälp så att de som inte ser någon utväg ska få hjälp att bearbeta det som utlöst krisen och leva vidare. Att ta livet av sig är ingen lösning på livsproblemen, det är att avsluta livet och alla dess möjligheter, for ever!

Plankanparken- en oas som behövs

Stockholm växer. Vart jag begett mig de senaste dagarna söder om stan så ser jag nya eller påbörjade byggprojekt. Jag tänker tillbaka på 60-talet och Årsta där jag växte upp. Mina klätterberg, de kända stigarna, min skola: överallt är bostäder. Och det är klart att det behövs, många vill bo här.

Men ibland går det bara för långt: På vägen hem idag passerade jag Plankan, ett kvarter precis vid Hornsgatan. Utanför ett av fönstren hänger detta lakan med texten Rädda Plankanparken (bilden tagen med mobiltelefon på långt håll och mycket förstorad, jag har fyllt i texten för hand efteråt på bilden).

Kvarteret Plankan har en stor gård i mitten. Den gården vill byggherrar nu bebygga, så att kvarterets omtyckta oas försvinner. Jag känner maktlösheten och samtidigt det underbara med ett sådant lakan. Engagemanget, för något annat än hur bostäderna ska inredas, köpas, säljas, vinstmaximeras och användas som statusmarkeringar. Bara ett rop om att få behålla något som betyder mycket för många i ett stort hyresrättskvarter. Lite grönska, några bänkar och bord, några träd, alldeles bredvid den högt trafikerade Hornsgatan som dundrar förbi bredvid.

Inte nu!

Det är i allmänhetens intresse brukar det heta när reportrarna rusar runt efter offer för katastrofer. Men när det gäller en personlig tragedi, som nu, en ung pojke har tagit livet av sig i direktsändning på nätet; då undrar jag: räknas jag till allmänheten? För jag vill nämligen inte att någon redaktionschef ska beordra ut några reportrar att ta reda på mer om det fruktansvärda som skett. Inte nu. Jag vill att de anhöriga ska visas respekt.

Det som hänt är så hemskt att jag knappt kan andas när jag tänker på det. I kassan på ICA på en av kvällstidningarnas förstasidor: en leende pojke, det obegripliga kommer emot mig som en karatespark i magen. Frågorna är många, såklart, den stora frågan är Varför? Kära du unga pojke, varför? Men jag anser inte att jag har någon som helst rätt att få reda på varför. Däremot måste vi senare diskutera och reflektera över vad som gör att så många unga mår så dåligt idag och hur de ens kan komma på idéen att ta livet av sig offentligt. Men inte nu, inte blåsa upp det på löpet, inte jaga kommentarer av de anhöriga, inte nu!

....guld som glimmar

Sent igår natt låg jag och läste morgontidningen; en intervju med författaren till romanen "Bort Bort", en bok om en ung tjej från landet som kommer till stan. I den citeras ett stycke ur boken som jag tycker var så precis beskrivet:

"...var som om de inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än de kunde användas till".

Det handlar om prylar, alla dessa prylar om lockar. Konsumtion och friheten från familjens kontroll och konventioner som drar hundratusentals unga medelklassindier att lämna landsbygden och flytta till Bangalore för arbete inom IT- och telecombranschen. De som blivit, och här kom återigen en formulering som fick mig att stanna upp: "Västerlandets digitala galärslavar".

Indiens urbaniseras i rasande fart och det är dit många av de stora västerländska företagen outsourchar sin verksamhet. " Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna" som reportern poetiskt beskriver det, redan nu bor hälften av världens befolkning i städer.

Höst

Det bästa för dig är.......

Nu måste jag återigen skriva om det här med sjukskrivna, det upprör mig så mycket. Framförallt är det fraserna "sjukskrivna lämnas i sticket", "sjukskrivningarna ska vara så korta som möjligt", "de sjukskrivna ska få hjälp att komma tillbaka".

Vad vill de sjukskrivna ha hjälp med? Vad vill de komma tillbaka till? Det varierar så klart. Någon har slitit ut axlarna vid enformigt arbete, en annan fått tinnitus och stresskador, en tredje blivit mobbad på arbetsplatsen.

Hur behandlas utslitna axlar, tinnitus och panikångest? Ja, det är så klart läkare och psykologers uppgift. Men omgivningen då? Arbetsplatser och arbetskamrater, hur hälsofarliga är de? Hur länge ska företag få fortsätta att slita ut och skada folk och sedan bara kasta dem på den statliga sophögen. Och staten vill helst inte kännas vid dem, de ska tillbaka till de hälsofarliga arbetsplatserna, helst så fort det bara går. Vem behandlar arbetsplatserna så att den sjuke kan återvända utan att riskera att bli sjuk igen, på den eller en ny arbetsplats?

Kraven på arbetsplatserna då? Hur kan vi tillåta att så många blir sjuka av att jobba?

Jag tycker vi börjar med att bygga ett samhälle där människor inte ska komma till skada för att några ska tjäna på det eller för att man inte har lust att ta ansvar.

Precis när jag skriver det här får jag ett mejl om en snabbanalys gjord av Arbetarrörelsens Tankesmedja där Ann-Marie Lindgren skriver:

• Själva sjukförsäkringen måste förändras så att allvarligt sjuka människor verkligen får det ekonomiska skydd de behöver i stället för att som nu bollas runt mellan olika myndigheter i enlighet med stelbenta administrativa regler som ingenting har att göra med vare sig deras hälsoproblem eller deras arbetskapacitet.

• Att göra det möjligt för människor med mer märkbara hälsoproblem att återgå till arbete handlar inte primärt om hur sjukförsäkringen ser ut. Det handlar om vilka möjligheter till rehabilitering som finns, vilka möjligheter till utbildning för ett annat yrke än det tidigare som ges, och om åtgärder ute på arbetsplatserna för att anpassa dem till personer vars arbetskapacitet faktiskt påverkas av att de har hälsoproblem.

Länk till den kompletta analysen

Bostadsbrist är lönsamt

Det är många som vill att bostadsbristen ska lösas. Det är också många, många som absolut inte vill att bostadsbristen ska lösas, den är nämligen mycket lönsam för: bostadsrättsägare i attraktiva områden, mäklare, banker och hyresvärdar.

Colour

Livmoder till salu

Vad kommer att hända när tekniken med att transplantera livmödrar utvecklats helt? En chans för barnlösa står det att läsa i morgontidningen. Men vem kommer att donera sin livmoder? Är det levande kvinnor som tvingas sälja och operera ut den delen av sin kropp? En naturlig utveckling av surrogatmödraskapet?