Min älskade fasta telefon

Min bloggkompis Eva skriver om att hon har gjort sig av med sina fasta telefoner, både hem och till stugan. Varje gång jag hör att någon gör det, och det är ofta, blir jag lite ledsen. Jag tycker om de gamla fasta telefonerna och hela historien med allt vad de betytt för mig. Jag tror jag kommer vara en av de sista som klamrar mig fast vid fasta telefonen. Jag vill ha min telefon! Den går inte att ersätta den med en mobil!

Det beror inte bara på att jag aldrig tyckt om att prata i mobil, inte klarar av att prata länge i mobil. Min mobil är en textmaskin som skickar meddelande eller en maskin som kan ringa upp för korta informationer. Som telefon, alltså röstbärare eller vän har den aldrig fungerat. Och jag ringer hellre ett fast nummer än ett mobilnummer. Finns det bara mobil sms:ar jag oftare än jag ringer.

Men som Eva skriver: fler och fler går över till mobil. För mig är det dock otänkbart. Ska jag inte ha fast telefon vill jag inte ha telefon alls, då blir jag eremit i en stuga dit folk får skicka bud om det är nåt eller komma för att prata med mig direkt. Till min fasta telefon rings det en hel del, det tycker jag om, folk vet att det är där jag jag kan prata, har tid och lust att prata.

Fasta nummer. De har en plats i universum dit man kan ta sig tankemässigt när man pratar. Telefonen i hallen hos mormor, telefonen i rummet hos älsklingen, telefonen på mammas jobb. Det finns en poesi i det.

Hemnummer har historia. Jag minns fortfarande det nummer jag hade när jag gick i lågstadiet: 18 22 31. Jag ser hela lägenheten, tvåan på två trappor framför mig när jag tänker på numret. Idag minns vi inte varandras mobilnummer, vi bara trycker på ett namn i adressboken och så rings personen upp.

Jag minns mina älskades telefonnummer.

Hur underbart det var att höra den älskade rösten på andra sidan luren.

Det har jag aldrig upplevt med mobilen. Mobilen är inte i första hand något jag ringer för att prata timmavis i. Inte något jag kan vara tillsammans genom, tyst när klockan slagit mycket och man borde sova, men bara inte kan släppa kontakten för det känns som att göra sig fri ur den älskades famn. Slumra till och lyssna på varandras andetag och längta till man kan ses på riktigt igen. Långpratstimmarna i början, de bara svischar förbi när vi lär känna varandra, så otroligt mycket vi har att prata om.

Det är telefon för mig och jag behöver det som den fasta telefonen representerar. Närhet. Tid, Höra röstens alla toner och tystnaden som också talar.
- Du säger inget.
Andetagen i luren.
- Jag vill bara vara här, med dig.
- Att höra mig andas?
- Vi ska sova snart
- Mmmm, inte riktigt ännu.
Tystnaden i luren som aldrig är en tystnad utan full av närvaro, kärlek och min älskade.

Regn

Det är så rogivande med regnet,
men långt till affären utan paraply.

Blixt

Regnet smattrar stänkande på taket och rosorna hukar där utanför stugfönstren. En hackspett landar precis utanför fönstret, lyfter i samma ögonblick han registrerar min rörelse, där innanför fönstret. I natt blixtrade det över hela himlen här, jag räknade sekunder och kilometer till åskknallarna. Sedan började jag skriva, det var fortfarande mörkt ute.

Du

du var tunga pioner
regnvåt jord
kaprifolen som slingrade

ljuslågan i lyktan på det vingliga träbordet
nätter vi såg stjärnorna

du var
den solblekta rullgardinen som andades i nattvinden från det öppna fönstret
gryningsljuset som trängde sig in

högst uppe på rullstensåsen
var du hela himlavalvet

Heta Juli

Morgon

i min stuga

ute skördar hettan gräsmattorna

overkligt stora glider nöjespalatsen förbi

som vattendinousarier

någon har tagit med sig sin katt

Kramp

Jag försöker skriva. Läser ett gammalt utkast till en story som jag skulle kunna göra något av. Märker direkt att här finns ingen konflikt. Messmör.

Jag reser mig upp och börjar sopa istället. Eftersom stugan är liten går det raskt och så sitter jag här igen. Framför ett vitt ark. Tusen och en bilder snurrar i mitt huvud. Vad vill jag berätta? Ingenting. Det är totalt tomt. Blankt som en stilla fjärd. Jag tar upp bildprogrammet och bläddrar bland bilder istället. Jag upptäcker plötsligt att bägge mina hemsidor är borta. Utan att jag fått information har Telia plötsligt slutat ge sina kunder plats för hemsidor på servern i avtalet om bredband. Nu skulle det kosta 150 kr extra i månaden.

Aldrig är min första tanke! Funderar på hur jag ska göra med främst den jättestora reportagesajten med reportage under tio års tid.

Så ser jag på det vita arket. Läser anteckningar på baksidan av ett mjölkpaket på esperanto, höllt jag på att skriva, det är strof ur en dikt jag skrev på 90-talet. Jag hör grannarna skramla med frukosten. Jag ser talgoxarna äta av ostbitarna jag lagt på en stubbe. Jag släpper ut en geting. Börjar fundera på lunch.

Sommar

Trädtoppar av ek, gran och tall breder ut sig nedanför mina verandafönster. Jag hör suset i löven när de böljar stilla i vinden från viken bakom mig. Här passerar alla färjorna på väg över innanhavet österut. Jag sitter vid ett litet romantiskt bord, på en liten söt stol och tänker att här, här är den perfekta utgångspunkten för att skriva poesi, noveller eller bara sitta och betrakta den storslaget sköna utsikten. På radion, den gamla i teak, ljuder en kyrkokör och genom de öppna dörrarna och fönstren sveper vindpustar in och svalkar mig i hettan. Tonåringarna har återvänt in till stan, det finns mycket annat än trädtoppar som lockar dem. Men jag sitter här, på min lilla stol och ser upp mot berget och den högsta talltoppen och skriver och lever naturliv. Diskar och äter under bar himmel.

Kära stad

Kära S. Du stad med hatten på sned. Tillknuffad och omsvärmad. Trött och sliten, med nya skor som inte alltid passar bra, vinglar du fram.

Kom, sitt en stund i månens bleka ljus, bakom en gardin i ett vindsrum, med mig. Vi har bra utsikt här.

Minns du min morfar? Han sprang här på gatorna, på Kungsholmen. Där gatorna var lera och husen små i trä. Det var 1860-tal och han hette John min morfar.

Jag träffade honom aldrig. Jag har sett två fotografier på honom. Mamma har berättat han gick med spatserkäpp. Då var han redan mycket gammal. Han dog så plötsligt när mamma var ute med hunden.

Sitt ner en stund, här vid Slussen. Kan vi bara minnas ett litet tag, stanna tiden, tona den i sepia?

Vet du vad du smörjer kroppen med?

Någon gång när jag är riktigt trött, nästan svimfärdig, då brukar teven vara ett alternativ för mig. Annars är jag en hopplös otevetittare. Något som jag nyligen upptäckt är Kunskapskanalen. Vilken guldgruva! Så mycket jag får lära mig varje gång jag hamnar där. Jag tror faktiskt att jag sedan jag upptäckte kanalen för kanske en månad sedan redan ökat mitt tittande med 400 %.

Ikväll var en sådan trött kväll. Jag satte på teven, sjönk ner i soffan och hamnade mitt i ett laboratorium och på bara en halvtimme lärde jag mig mycket om kemikalier och dess påverkan på våra hormonsystem, fortplantning och även bröstcancer. En cancerform som ökat något otroligt.

Forskarna tror idag att det kan bero på att så många kemikalier som påverkar hormonsystemet finns runt omkring oss. Till exempel ftalater som bland mycket annat finns som mjukgörande ämnen i hudkrämer och kosmetika. Forskarna gjorde bland annat en undersökning där man smorde in män med hudlotion med och utan ftalater. Bara någon timme efter försöket kunde de uppvisa ämnena i männens blod.

Vad händer med djuren som lever i vattendrag med låg men ständig påverkan av hormonpåverkande kemikalier som östrogen? Jo de blir hermafroditer! En antydan till mer feminina män kan forskarna också uppvisa bland de pojkar vars mödrar under graviditeten utsatts för dessa kemikalier.

Dessutom: forskarna har också fått flera av sina vildaste farhågor besannade och saker de aldrig kunnat tro har skett. Bland annat att 0+ 0 +0= 7. Alltså tre var för sig ofarliga kemikalier tillsammans i en mix blir något helt annat och farligt.

För att nu försöka komma till rätta med och verkligen undersöka hur alla dessa kemikalier kan påverka människan har EU antagit en kemikalieförordning kallad Reach. Men industrin kämpar emot. Läs mer om Reach här om du är intresserad.

Kunskapskanalen

Sommarnätterna

Jag minns alla nätter
nej jag minns inte alla nätter
jag minns en del av dem
mest minns jag känslan av att inte kunna omfamna nätternas dofter
det fulla bröstet som tryckte mot den ljumma luften
som varma andetag
dina
mot mitt ansikte

och så pulserandet
den stora ensamheten på de trötta krogarna i gryningen
alla de som måste gå hem med sprucken längtan som ett kors runt halsen
alla de som sitter i ensamma kök och dricker mjölk efter att nattbussen kört dem hem
kanske en katt som också dricker lite
annars bara
en köksklocka
och grannar som är uppe tidigt
ska på landet
ska på tur
ska putsa bilen
de går med raska steg

du trycker pannan mot ingenting
kupar händerna i luften
jag minns inte alla nätterna
men jag minns nätterna vi cyklade genom hela stan

som fåglar
klippte vi gator med vingspetsarna
i Haga blev det tyst
endast gruset under däcken
larmet
som borttorkat med en trasa
det var så tyst att vi kunde höra hur det växte

mellan oss

Skärgården mitt i stan

Underbara utsikten. En balkong man längtar till,
en balkong i stan som känns som en altan i skärgården.

Hetta & Skugga

Det är inte lite att man känner sig onormal och lite ensam när man inte känner himlajubel över jätteheta sommardagar. Men jag har att brås på, min mamma satt helst i skuggan. Hon brukar skämtsamt berätta ( lite överdrivet) att folk brukade fråga henne om hon varit sjuk under sommarlovet. Nej jag har varit i skärgården hela sommaren svarade hon. För så var det. I tre månader bodde de varje sommar ute på Skälvik.

Men jag tror faktiskt inte hon kan ha undvikit att bli brun, hon badade nämligen hela tiden och var en fullkomlig mästare på att simma och dyka smidigt från klipporna. Men i solen ser man henne aldrig sitta och steka. Jag älskar också att dyka och simma och har aldrig gilla att sitta och jäsa i hettan. Har försökt många gånger, men klarar inte hettan mitt på dagen om jag inte ständigt dyker i det kalla vattnet. En gång hörde jag någon som sa något jag tyckte stämde på mig och dem jag har i min närhet: att de långsammare, mer lugna trivs med att värma upp sig, medan de hetsiga, nervösa redan är så heta att de behöver svalka ner sig. Kanske kan det stämma?

Bilden visar min mamma på Skälvik med sin cockerspaniel Connie i mitten på 30-talet.

Nattcykel

Sommarnätterna. Cyklar på öde gator eller mitt i glittret. Jag cyklar alltid vart jag än ska. Denna frihet. Tystnaden på vissa gator vid sidan av. Eller att glida mitt genom folkmyllret, pulsen, hettan och drömmarna tunga av längtan.

U

de hetaste dagarna
sitter jag på terrassen och ser på dig när du arbetar
naken sånär som på
sandaler, trasiga shorts
du har så långa ben
tallarna i skogen runt om så höga stammar
jag flämtar under solhatt
dricker litervis av vattnet som smakar metall
jag hör motorvägen på avstånd

kammaren bakom köket är tung av skugga
sval och len
och frasiga lakan
så knastret av gruset
tyngden av dig när du stiger upp på terrassen
ställer ifrån dig saxen och spaden
sköljer ansiktet i vatten ur kupade händer
jag ser på

motorvägen bortom fågelkvittret
och åsen som rullar upp mot de vita drivorna av moln
blå himmel
din mun
Du

Juli

Hetta
svett och släkten
vita moln på blå himmel
saften av en solvarm frukt
liggande på rygg
hetta svett och fläkten
svalkan på ett kontor
tystnaden i korridorerna
en och annan bris från båtarna som stävar ut i Skärgården

Boklycka

Så himla roligt när en ny bok kommer från tryckeriet. Samtalet på morgonen: Leveransen har varit här!

Vägen till förlaget. Jag älskar att gå upp till förlaget. Det lilla förlaget som drivs i en lägenhet i ett kollektivhus nära mig. I köket vid stora ovala bordet; kärnan runt vilket allt utgår. Ibland är det en bokleverans som just kommit från tryckeriet och nu ska delas upp och vidare , ibland det någon författare som sitter och diskuterar eller känner på böckerna när de kommer som varma från tryckeriet.

Idag när jag kom upp dit för att hämta en hög böcker att ge till de som deltagit som modeller för många av mina bilder eller som jag intervjuat, satt ett helt gäng feminister i köket och planerade sin nästa bok .

Jag älskar bokförlag och små tidningsredaktioner, gärna som drivs under enkla förhållanden, inhysta i kök och skrubbar.

Och så boken i handen. Bläddrandet. Och sedan jubelkänslan!



Boken går lätt att få tag i under Almedalsveckan i Visby 5-9 augusti och går också
att beställa för 90 kr hos Migra förlag, mejla ingrid@migra.nu. Läs mer i PDF

För program under Almedalen läs här