Salta Slussen

Bebyggelsehistoriker Bengt O Johansson ser inte bara estetiska förluster med nya Slussen; att de vackra och unika vyerna från torget skyms bakom nya hus, utan också problem med förstörda vattentäkter för två miljoner människor på grund av salt. Dessutom ser han att förslaget med att frakta bort landtungan som alltid bundit samman Gamla stan och Södermalm riskerar att förvandla Slussen från en unik miljö mellan två strömmande vatten till en plats som mer liknar den som vore byggd vid en flod. Hemska scenarier, så vill vi inte ha det, eller hur?
Läs artikel i DN 29 juni

Bilden har jag lånat av busschaufför och fotograf Bernt Lindgren som driver en webbsida om Slussen på www.slussen.nu

Det är dags nu

Precis till Almedalsveckan kommer boken "Ta Parti för barnen". Boken vänder sig till politiker och beslutsfattare och bakom boken står ett fyrtiotal organisationer som arbetar för barn. Boken som är i pocketformat med många intressanta artiklar och rikt illustrerad med bilder kommer att delas ut på Almedalsveckan men kan även beställas.

Boken har vi tagit fram för att vi tycker att barn och unga inte är särskilt synliga i samhällsdebatten. Det vill vi ändra på. Vi vänder oss därför till politiker och beslutsfattare för att ni ska ha barnens bästa i åtanke vad gäller alla beslut som påverkar barnen. Och det är väl nästan allt!


Om boken:
Ta parti för barnen« är en bok i pocketformat som SAMBA och Kraftsamling för barnen tagit fram för att göra barn och unga synliga i samhällsdebatten. Boken vänder sig till politiker och beslutsfattare och tar bland annat upp ökade klyftor, skola och barnomsorg, ungas inflytande, barn och unga med funktions-nedsättning, föräldraskap och barn som behöver särskilt stöd.

De flesta barn och unga i Sverige har det bra, men det finns stora riskgrupper. Nästan 400 000 lever med föräldrar som missbrukar eller har ett missbruksbeteende, drygt 200 000 lever i fattigdom. Vilka beslut ska fattas för att bryta den negativa trenden? Hur ska politiker och beslutsfattare lära sig att samordna resurser, riva ned barriärer mellan olika instanser för att få fram effektiva insatser när det gäller barn som riskerar att fara illa?

Boken vänder sig till politiker och beslutsfattare för att de ska ha barnens bästa i åtanke vad gäller alla beslut som påverkar barnen.

Möt forskaren Anne Harju som säger att barns ekonomiska verklighet måste tas på allvar och läkaren Lennart Köhler som menar att ökade klyftor i samhället utgör en stressfaktor som leder till sämre hälsa för barnen. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet anser att alla ska få möjlighet att klara skolan, annars ökar risken för depression och utanförskap. Hanna som är hörselskadad säger att hon är nöjd med sitt liv, och Wille som har en cp-skada, kan leva ett bra liv med hjälp av assistenter.

Ett avsnitt behandlar föräldraskap och vuxenansvar. »Det är inte för att få lydiga barn som man går en föräldrakurs, utan för att både föräldrar och barn ska ta ansvar och lära sig samarbeta«, säger Agnetha Birgersson, i Active Parenting, som driver föräldrakurser och familjerättssekreterare Stephen Bjar vill riva ner hela Föräldrabalken och göra om den till Barnbalken och främja ett jämställt föräldraskap som gynnar barnen. Under rubriken »Ungas inflytande« berättar elevrådsrepresentanter varför de vill vara med och bestämma i skolan och elever som deltog i Dizza Tobaks tävling förmedlar hur de lärt sig att påverka sina kompisar att inte röka eller snusa.

Andra texter handlar om vad en Klassmorfar i skolan betyder för eleverna, hur det var att vara fosterhemsplacerad på 60-talet, hur de glömda barnen vars föräldrar missbrukar har det och vad de allra helst behöver få höra. Läs också om Stadsmissionens verksamhet Enter i Stockholm som hjälper hemlösa ungdomar och Emma som hoppade av skolan men som nu har fått en ny chans genom en coachverksamhet i Upplands Väsby och mycket mer.

Mer info

Midsommar

Midsommar först i stan sedan ute i skärgården. Och hela tiden vackert väder! Natten avslutades med båtfärd i månsken.

Juni i stan

Dam med rosa hår.

Runda Slussen

Varför kan inte Slussen runda former bevaras? Varför är alla nya förslag kantiga, hårda och stora? Som den gräsliga leden med åtta filer. Kan man inte bara varsamt restaurera och bygga på mjukt i samma anda? Varför måste så mycket ske med dunder och brak och buller och bång, hårt och effektivt, rakt, vräkigt och gränslöst. Kan inte Slussen få nytt liv varsamt och snirkligt? För mig är Slussens form rund.

Vill du läsa mycket mer om Slussen gå in på busschauffören och fotografen Bernt Lindgrens webbsida http://www.slussen.nu/



Fotona tagna av Bernt Lindgren 1979 och 2010.

Låna deras skor!

Innan du dömer en annan människa, gå en mil i hennes skor. Så skrev profeten Kahlil Gibran. Jag tänker på den unga tyckaren i DN som idag på ledarsidan har fått en egen spalt där hon uttrycker sina åsikter om läkarnas och Försäkringskassans dåliga samarbete. Många läkare tycker pappersexercisen tar för stor plats och att deras patienter heller inte kan vara trygga med läkarens intyg när Försäkringskassan sätter igång sin jakt och bedömning.

Den unga ledarskribenten berättar om ett inslag i Ekot igår, där just en sådan upprörd läkare kritiserade Försäkringskassan.
"Fånigt", skriver ledarskribenten," skulle Försäkringskassans handläggare vara oempatiska, inkompetenta och sakna medicinsk kunskap?".

De raderna alltså. Vem gynnar ett sådant förlöjligande av en läkare som kritiserar åtstramningarna i sjukförsäkringen?

Som tur är får jag inte fullt adrenalinpåslag eftersom jag dagen innan läst en notis om att nu ska Försäkringskassans handläggare granskas av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF. På tur står att granska enskilda handläggares attityd. Det handlar både om rättssäkerhet, bland annat handläggarnas inställning till det moraliska rättesnöre som generellt gäller för anställda i staten. Därefter följa de olika handläggarnas ärenden och undersöka ifall deras attityd också leder till olika beslut.

Ut med barnen och in med pengarna!

Nu måste de 55 barnen på förskolan i Fältöversten på Östermalm i Stockholm flytta. Lokalerna som tidigare ägdes av ett kommunalt bostadsbolag såldes senare till brittiska Boultbee och hyresgästerna protesterade. Jag minns skriverierna: hur utsatta hyresgästerna kände sig med sin nya värd. Sedan fick de chansen att göra något åt just den otryggheten med en otrygg värd, husen ombildades och hyresgästerna köpte. Tyvärr glömde de som haft råd att köpa snabbt sin egen känsla av maktlöshet, för det fanns mer pengar att tjäna. Genom att kasta ut förskolebarnen kan de nu bygga om lokalerna till bostäder och sälja dem på öppna marknaden.

Jag har sett det här på ännu närmare håll. Vad girigheten gör med människor. Jag har sett utsatta människor, som verkligen vet vad det vill säga att leva i otrygghet, förvandlas till pengahajar som diskuterar helt öppet hur man ska få ut kvarvarande hyresgäster efter ombildning. Nu ser vi det svart på vitt. Det fungerar inte. Ett humant och bra samhälle med plats för alla kan inte drivas av girighet.

Haga och stulna gräsmattor

I går fick jag höra att "folket" snott gräsmattan det kungliga brudparet beträtt. Jo, så säger ryktet. Den utrullade gräsmattan blev snabbt en hett åtråvärd trofé; människor kröp omkring och rullade ihop bitar som de sedan tog under armen som ett bytesdjur att stolt visa upp vid hemkomst. (Lite överdrivet, ihopfantiserat här av mig hur det gick till i detalj).

Jag undrar vad troféjägarna tycker om den bur som paret nu ska bo i i Haga. Tycker de att den är ett intrång i naturen, förstör "folkets" park? Troligen inte. Själv har jag inte hunnit åka dit för att se på den beryktade två meter höga buren runt slottet och den "spikraka" autostradan som nu erbjuds "folket" att promenera på runt "buren" istället för de slingriga grusvägarna. Tänk om det är så hemskt som ryktet förtäljer?

Real stuff

Bara för att motverka sockerchocken ett gräddbröllop kan ge.
Lite real stuff från 80-90-talet:

Gusten 1

Nu har jag kastat alla mina jordnötter på honom
Alla mina ömhetssubstitut har jag kastat
på honom min TV-narkoman
Men han trodde det var flugor
Ut och skotta dyngstacken skrek han
och viftade med TV-bilagan
Så jag la mig på hans fjärrkontroll
Jag la mig och sjöng på hans känsloförnekare

Gusten II

jag kunde ha varit bortgift nu
med en portier från ett förortshotell
en stilig ung man
en man med hård uppfostran och rena tänder

Soffmordet

Jag och min före detta man
tumlar fortfarande omkring i höstackarna på bondlandet
där kuratorena halkar i kodyngan

Jag och min före detta man
planerar fortfarande att gifta om oss
i mitt sursöta kallskafferi
dit inga veckotidningspsykologer längre vågar sig

Jag och min bitiga exman
äter äktenskapssteroider tillsammans
där jag sitter ensam på ett advokatkontor
och planerar att styckmörda väntsalssoffan

Goodbye

Var snäll och raka din kliniska kärleksförklaring
hämta ut ditt välhållna kolli
knäpp upp ditt rutiga, randlösa grin
nu kan du klappa min skräniga mås adjö!
flytta ditt ordförråd

Jag ska befria mig från alla aktieuppfödda morsgrisar
utan hjärtsubstans
alla steltänkande kofösare ska jag egenhändigt strimla rena i mitt nypolerade fritidshus
Ta fan av deras hjortronprydda
moderatstuk
Svänga min frasiga kjol framför TV-rutan
Utan ånger eller blygsel ska jag sluta slicka deras blå frimärksanoraks
Utan minsta glädje ska jag se till att få med mig mina förtvivlade tapeter

Jag tänker trycka min frihetsstämpel
rakt på deras otränade liktornar

Ta fan vad jag ska steka deras TV-soffa med min helelektriska stekspade!

Uppvaknande

Jag har genomgått en transformation sedan igår. Från att inte ha tänkt speciellt mycket till att, ja men det kanske är ganska bra för Sverige med ett kungahus för reklamens skull, känner jag idag att så här kan vi inte ha det.

Tidigare har jag faktiskt aldrig brytt mig speciellt, det är så mycket annat jag bryr mig om. Men igår tror jag att jag fick klart för mig att Kungahuset verkligen är överklass i sitt tänkande. Det här uttalandet som kördes i repris om att Victoria tackade folket för sin prins. Ja, bara jag skriver det rusar adrenalinet och jag mår illa.

Jag har levt i okunskap. Det är bara att erkänna. Ser man aldrig några kungaprogram eller läser aldrig sidorna om kungligheter så fattar man ju inget, det är ju logiskt. Jag har heller aldrig intresserat mig för diskussionen monarki- republik. Jag måste ha haft någon bild av att de kämpade på: det måste vara jobbigt med så mycket uppmärksamhet, att leva så åtskilda från oss ickekungliga, inte kunna strosa omkring på stan, leva vanligt liv. Speciellt med tanke på bröllopet tänkte jag att det måste vara jobbigt att gifta sig inför så många människor. No privacy.

Igår upptäckte jag att de tror sig vara förmer än oss andra. På riktigt alltså. Och jag fattar inte alls vad vi ska med detta kungahus till. Ännu en överklassfamilj. Idag skäms jag över att jag var så naiv och godtrogen. Så här kan vi inte ha det. Vi måste rädda folket från kungafamiljsbeundran. Vi måste tala till rätta de stackare som står och gråter i teve för att brudklänningen är vacker, vi måste slå de rosa dunsterna ur folk på gatorna som står nedanför kungens balkong att detta inte är på film, de är inte statister i en teveproduktion där de får lön och sedan kan skriva några rader i sin skådespelarcv.

Nej, de står nedanför överklassen med mössan i hand och jublar. Varför? Har vi inte viktigare saker för oss? Nu framstår också bevakningen innan som en fullständig sinnessjukdom. Jag har inte sett ett enda förberedelseprogram, har de varit så här smöriga som bevakningen var?

I morse vaknade jag med ett ryck. Iskalla kårar. Är" folket" drogat? Hur kan de stå och vifta med flaggor i flera timmar till folk som uppenbarligen tycker de är förmer? Det har varit en glädjens dag, flinade reportrarna och andra som satt i sofforna på Operans tak. Ja uppenbarligen har det det? Hur är det möjligt?

Rätt eller riktigt?

Idag fick jag ett glädjande brev på den mejlinglista för hyresrättsaktivister där jag är med. Den tipsade om en artikel i SVD som jag missat. Artikeln handlade om en anmälan till Europadomstolen om en ombildning.

Oppositionsborgarrådet och vice ordföranden i Svenska Bostäder Teres Lindberg har gjort anmälan till EU om bolagets försäljning av fastigheten Vattuormen på Norr Mälarstrand till en bostadsrättsförening. Minst fyra av de 25 lägenheterna som ombildades under våren har sålts eller håller på att säljas vidare av ombildarna. Den lägenhet som utannonseras just nu har ett utgångspris för 18,9 miljoner kr, vilket skulle ge en vinst på 11,8 miljoner kronor för ombildaren ifråga.

Teres tycker att det här visar att bostadsrättsföreningen fått köpa alldeles för billigt, långt under marknadspris. Hon kräver därför att EU utreder om försäljningen till bostadsrättsföreningen utgjort ett otillåtet statsstöd på samma sätt som avknoppningar av kommunala verksamheter bedömdes vara det i en tidigare dom. Går EU:s avgörande i den riktningen kan bostadsrättsföreningen bli skyldig att betala mellanskillnaden upp till marknadspriset i efterhand.

Kosta vad det kosta vill

Dagen börjar bra. Jag läser MT, som är en förkortning av medlemstidningen för Kommunal i Stockholms län. En tidning som bara blir bättre och bättre. Föga exklusiv, tryckt på billigt papper tar den upp oegentligheter inom kommunala verksamheter, olagliga uppsägningar och i detta nummer: synar vad egentligen för slags verksamhet de arbetslösa i fas 3 får syssla med. Fas 3 är den sista utposten kan man säga. Intressant är att det viktigaste tydligen är att få ut de arbetslösa från förmedlingskontoren, kosta vad det kosta vill, även om det betyder att det betalas för ingenting. Finns som Pdf-fil här.

På landet i stan

Katastrofer i naturen

Jag tänker på alla de fåglar och djur som nu kvävs och dör av svält på grund av oljan i mexikanska gulfen. De stora och unika våtmarkerna och paniken och sorgen människorna som bor där måste känna. 10 miljoner liter om dagen. Försök ta in den mängden och vräk ut den över känslig natur och i vackert blått hav.

En föraning om hur rika vi är på vacker natur och hur fort vi kan förlora våra paradis, var det när de första stora algblommningarna gjorde havet till en stinkande sörja. Jag minns chocken vi fick när vi åkte in i hamnen på vår skärgårdsö för ett par år sedan.

Djur i kolonin

Härom kvällen när jag var i koloniträdgårdarna träffade jag en perserkatt. Perserkatten ville aldrig gå hem från kolonin på kvällarna, sa husse. Och varje morgon började han skrika hemma vid ytterdörren för att få gå hit till paradiset. Han gick fint i kopplet. En intelligent katt, sa jag. Som förstår att om han går fint i kopplet får han mer frihet.



Hackspetten. Plötsligt kom han bara inflygande över mig där jag stod som i trance och mätte ljus för att fånga en lupin på bild. Jag hade stått orörlig ett tag för att ställa in skärpan perfekt när han bara satt där precis framför mig. Jag vred kameran oerhört försiktigt men ändå snabbt; jag måste ju bara försöka få bilden på honom.

Örtagården

Juni

Trött framför teven del 2

Igår stupade jag alltså i soffan och det enda jag orkade var att, med stöd av en kudde, hålla i fjärrkontrollen. Det första programmet som inte var sport, var ett program som heter Fotbollsfruarna i Afrika. Jaha, tänkte jag, så nu har de program om fruarna samtidigt som de visar männen sparka boll. Men programmet var sista delen i en serie där fem "fotbollsfruar" åkte runt i Afrika på hemska ställen, företrädesvis bland barn vars föräldrar fallit offer för HIV. Det här avsnittet skulle de komma till den värsta fattiga byn de kunde hitta för att hjälpa fostermammor som hade hand om andras barn.

Fotbollsfruarna, som alla var unga och vackra och rika och vana vid lyx, skulle i tre dagar ta över fostermammornas jobb. De fick sova i de rått- och lopprika skjulen med barnen och mammorna. Det var en fruktansvärd fattigdom, där toaletten var ett stinkande hål i marken med en skitig toalettsits. En av dem bröt ihop och tog in på hotell och alla var glada när de efter tre dagar fick åka hem.

Min fråga är: Kan det komma något bra ur ett sådant här program? Vad gör vi med det vi ser? Och: Hur känns det för de grymt fattiga, utsatta invånarna att teve är där och filmar deras misär? Serien kallas dokumentär, men känns som en utmaningsserie. Jag trodde hela tiden, tills jag läste tablån nu i morse för att skriva det här, att det var något slags pris i potten för de fem tjejerna.
(Programmet går att se på SVT Play)

Trött framför teven del 1

I går var jag så slut efter en hektisk tid att jag bara kunde göra en sak: ligga i soffan och bara låta program segla förbi. Jag låg där i flera timmar hade fjärrkontrollen och tre kanaler och på en av dem gick ett program om Kungamålaren John E Fransén. Det var kul att se hans tavlor på bilar, men inte så kul att se hans stora kungamålning, jag gillar inte sådana där uppställningar, det blir så stelt. Men det var kul att höra honom berätta om sin teknik, hur han arbetade.

En annan sak: kungaparet sa aldrig något annat om tavlan än att den var väldigt stor. Är inte det konstigt? Antagligen tyckte de inte den var bra, eller ska kungar vara återhållsamma med beröm? Konstnären fick efter avtäckningsceremonin inte heller följa med det stora sällskapet på lunch. Är inte det konstigt? Behållningen med programmet var att se hur kul och busig Madeleine var när hon var liten. Då blev jag riktigt glad, för så där fulla av upptåg var mina barn när de var små också.
(Programmet finns att se på svt play).

Maciejs serie är guld

Att följa Maciej Zarembas artikelserie om trakasserier och mobbning på arbetsplatser har varit en stor resa. Mycket av det visste jag redan; jag har bland annat läst "Vardagens Osynliga våld" 4 gånger (!), men han tar allt ett steg längre. Sådant beundrar jag mycket. Och hur han sedan presenterar det. Jag är idel lovord, och tacksamhet. '

Idag var det också intressanta fakta om den svenska kulturens möjliggörande av utfrysning: att det i vår kultur ses som mycket dåligt att bli upprörd. Maciej skriver att det säkraste sättet att få övertaget över en svensk är att säga: Varför är du så upprörd? Då försvarar sig svensken direkt med: det är jag inte alls och sedan är det igång. Säger du samma sak till en tysk så säger han för att du säger så dumma saker, typ.

Det var extra intressant för mig att läsa just det här kulturella, då jag aldrig känt mig svensk i temperamentet.

Har du missat denna guldserie läs på dn.se

Nu

Sedan min mamma råkade ut för en stroke har mitt liv varit på heltid när det gäller allt. Inte bara det praktiska, utan framförallt hela mitt inre, min varseblivningsförmåga, mitt nu.

Sedan dess har jag också bara lyssnat på klassisk musik, den enda musik som passar mitt inre, mina känslor och det allvar med vilket livet måste levas just nu. Jag har lyssnat på Mozart, den störste, på Chopin, Ravel, Dvorák och nu senast Rachmaninov. Jag älskar den klassiska musikens nu, den är som fotografiet, stannar ögonblicken, får mig stilla, väntande. Hela jag är så öppen för alla intryck så invaderad av minnen vart jag går. Jag skriver dikter varje dag, jag skriver hela mitt liv, min barndom och nu och vad döden är.

" //
Rachmaninov Allegro ma non tanto
och hela världen är ett liv i nu
du sitter snett i din nersuttna soffa
i den ljusblå koftan jag köpt åt dig
ser ut som en liten flicka på ett sepiatonat foto
du hade precis fått en hund

nu har du ett handledsskydd
tränar envetet
målet är
kunna hålla ett papper

Rachmaninov och en indränkt pelikan som skriker i Louisiana
du sitter alldeles tyst och tränar
Rachmaninov tanto
himlen är stålblå
det är mulen Sverigesommar
det tycker du om
det tycker du bäst om

//"

Träden blommar

Tänkte skriva lite om maraton, lägga upp lite nya reportagebilder. Men det är något fel med datorn, det går så otroligt långsamt, allt hänger sig. Och jag har så mycket att berätta och så ont om tid. Så nu, istället för pausmusik, blir det en pausbild. Återkommer!

Ingen ansvarig vid felbehandling

Nu riskerar alla de tusentals patienter som varje år felbehandlas att inte få veta vem som är ansvarig för deras skada. Hur kan det vara möjligt att en sådan lagändring ens diskuteras?

3000 varje år dör av felbehandling. Fatta! Jag vet inte vad vi ska göra men nu måste det göras något. Jag ställer härmed mig själv till förfogande för bärande och viftande med flaggor, banderoller, megafoner, förutom min penna då.

Läs här debattartikeln på DN i fredags.

Betty: Krossa!

Öppna, öppna. Betty bankade på dörren i morse. Jag sprang uppför trappan från mörkrummet. Kisade mot den starka morgonsolen och Betty.
- Fy fan vilken mardröm, flämtade Betty.
- Va?
- Jag drömde så hemskt.
- Vadå?
- Jag var liksom i skolan med min dotter, vi skulle på något möte. Vi står och väntar någonstans vid någon lucka då en kvinna häller upp ett litet glas med sprit åt min dotter. Jag fattar ingenting men ser hur min dotter sveper shoten.
- Va?
- Jag blir ju upprörd såklart och frågar vad som står på."Min dotter är inte 18 år ännu", säger jag till kvinnan. "Vi känner varann, hon känner chefen", svarar hon. Det svartnar till, jag ser på min dotter, hon ser tillbaka och ler. "Det är ingen fara mamma, det är bra för nerverna". "Är du helt från vettet, det där är ju raka vägen till helvetet" skriker jag och vänder mig mot hon i luckan. Hon ser på mig med ett roat uttryck. Fattar du, hon småler!

- Fy fan.
- Jag du vet jag blev rasande. Jag sträckte ut handen jag försökte ge henne en örfil, men missade försökte få tag i håret, jag bara skrek. Sedan försökte jag få tag i rektorn. Hon skulle komma så jag satta mig att vänta. Timmarna gick, till slut var jag gråtfärdig och gick och letade reda på några ungdomar som kunde visa mig var rektorn var. Jag visades in i ett litet rum. Där var den där luckan igen. Jag bankade på den och så var hånleendet där igen. Samma kärring. Hon sa att ärendet var avskrivet. "Va", skrek jag, "varför meddelar ingen mig det?" Men hon bara drog för en gardin och gick. Fatta! Jag gick sönder, Jag gick fan sönder. Jag fattade inte varför jag blev så utfrusen. De gjorde ju fel, man får inte servera 16-åringar sprit.

- För jävligt, men det var ju bara en dröm.
- Bara en dröm. Fattar du inte att det är så där det går till därute i världen. Det där sker varje dag. Varje dag krossas människor av empatilösa, sjuka, bittra, illvilliga, makthungriga som gör allt för att krossa den som har obekväma åsikter.
- Men inte så ofta va?
- Fan det är det här som är så hemskt. De där sadisterna i sina små bås kan stämpla sönder människors liv i smyg. Och de förökar sig, fy fan som råttor förökar de sig. Och de kan göra de, för folk kan inte tro att det är så illa. De tar det inte på allvar. Men det är fan mycket mer illa än de kan tänka sig. Alla de som varit utsatta vet att det är omänskligt grymt. Skrubbtyperna är ute efter en enda sak: krossa.
- Nej men snälla Betty.
- Snälla. Snälla, det är precis det som de stackarnas offren ber om . Nåd. Nåden kommer aldrig. Ordet nåd har de tagit bort, suddat ut, bränt upp, krossat, knuffat ut i gatan.
- Det låter som krig.
- Ja, det är krigsmetoder. Dumheten är det största hotet och godtrogenheten.
- Det låter hemskt.
- Vi måste få bort dessa dolda skrubbar, de där luckorna och gardinerna som bara kan dras för. Vi måste få ut trollen i ljuset, ut med de ur skrubbarna, sätt strålkastare på deras ansikten.
- Betty, jag måste ner i mörkrummet igen, jag glömde en bild i framkallningen kom jag på, sätt dig på gården, syrenerna blommar, du gillar ju syrener.

Sommar på bakgården

Ljus

Det är ljuset jag söker i varje bild
och rörelsen. Ibland frågar mig folk om jag filmar. Nej svarar jag, jag gillar inte att filma. Men du som ofta fångar rörelsen, vill du inte fånga den på film? Nej, jag vill just fånga ögonblicket, det där speciella ögonblicket, frysa det, stanna det så jag kan se på det länge, stanna där, i just den sekunden.