Skatan

På sin blogg skriver Jenny om koltrasten som "tänder" hennes utebelysning. Jag kommer då att tänka på skatan som kom till mig en mycket kall vinter. Satt på balkongen och såg frusen ut. Jag började mata "honom" och hans "fru" och gjorde så hela den vintern. Något år senare ser jag på gården något som jag tror är deras unge, vingligt ta sig fram.

Flera år senare, en het sommardag ligger jag hemma och läser medan jag väntar på ett besök. Jag har balkongdörren vidöppen, det fläktar skönt. När jag så ligger där hör jag plötsligt konstiga ljud mot golvet. Det är skatan som kommer gående genom hela lägenheten och flera rum fram till min säng. Han stannar och ser på mig.

Jag reser mig sakta och ser på honom. Föser sakta och försiktig ut honom på balkongen, då jag tror han flugit in fel. Jag är rädd att han ska bli rädd plötsligt och fara runt i lägenheten och skada sig; att han ska flyga vilt omkring och rakt mot ett fönster. Men han flyger inte, han är trött, han går bara i maklig takt framför mig genom lägenheten.

När jag fått ut honom på balkongen igen går jag in och lägger mig igen. Snart hör jag ljudet igen. Han kommer tillbaka! Stannar på golvet nedanför min säng och nyser till. Han är sjuk!

Jag springer ut i köket och plockar fram solrosfrön, fruktbitar och vatten och ställer ut på balkongen under mitt balkongbord som har en lång duk som skyddar. Sedan går jag och föser ut honom dit igen försiktigt. Han ställer sig vid maten och lutar ner huvudet, men han orkar inte äta eller dricka, men han verkar nöjd och lugn nu, han kurar bara ihop sig under bordet. Under hela kvällen, sitter han där, nyser till lite då och då. På morgonen är han död.

Jag sitter en lång stund och bara tänker och ser på honom. Han visste han skulle dö. Han kom tillbaka till mig när han behövde beskydd, behövde en lugn plats att dö på. Tänk att han mindes att jag hjälpt honom en gång. Jag bäddar fint åt honom i ett stort makaronipaket med bomull och går ut och begraver honom. Jag gräver en grop inuti en stor buske. Lägger en kvist ovanpå.

Bilden visar skatan när han kommer gående på mitt vardagsrumsgolv. (P.S Vet inte om det var en han men jag tror det D.S)

?

Idag läser jag på Metro på nätet att flera experter på rymden varnar för att radiosändningar med syfte att nå annat liv kan reta upp utomjordingar. De som sänder uppmanas vara försiktiga med vad de sänder ut. Skicka inte ut nakenbilder eller reklam om snabbmat, säger en astrofysiker på Europeiska rymdbyrån.

Va? Skickar folk ut reklam för snabbmat i rymden? Gorbys pizza typ då? Eller har Mac Donalds planer på rymdexpansion?

Snöfika

Var så god och sitt vid strandpromenaden...

I Studion III

I Studion

Fredagar

Fredagar. Då är vi många.

Omskakad och glad

Jag tror jag är lite chockad. Nu har jag fått två till utmärkelser som Kreativ blogger.

Jenny Lindgren skriver så här om min blogg: " för att hon genom sin kameralins tar mig till kända och okända platser med sina uttrycksfulla fotografier. Samt för hennes varierade inlägg som andas av patos för de som har det svårt, med texter av vacker poesi".

Victor Estby skriver:" För de vackra bilderna med sådan skärpa att det ofta gör ont. För poesin som är så hudnära. För de samhällsengagerade texterna som känns så rakt ur hjärtat skrivna.".

Så otroligt fina ord, så mycket fint jag fått höra de senaste dagarna. Jag tackar er alla. Det betyder väldigt mycket för mig och har faktiskt gjort mig lite omskakad.

Jag tvivlar ständigt, så skulle man kunna sammanfatta mitt skrivande. Det händer då och då att jag sätter mig upp mitt i natten eller flyger upp i gryningen och tänker: nej, blev det rätt nu, så folk förstår, känner det jag känner och vill förmedla? Många gånger tänker jag: har det jag skriver någon betydelse?

För inte så länge sedan pratade jag med min närmaste vän om det här, jag sa: jag kanske ska börja lösa korsord och sånt där i stället, lägga ner skrivandet (det jag gör utanför mitt arbete alltså). Hon tog mig inte alls på allvar utan började gapskratta. Du korsord, ha, ha, ha. Jaha, tänkte jag, nej då får jag väl fortsätta skriva då. Tack också för alla fina kommentarer om mina bilder!

Idéer för en bättre värld

Något som verkligen gör mig glad är när ungdomar har idéer för hur vi förbättrar samhället. I morse läste jag om projektet Playing for Change, Kinneviksgruppens satsning för att gynna barns möjligheter till lek. 500 anmälningar har hittills kommit in och bakom alla finns en idé om hur världen kan förändras till det bättre för barnen. En ung kille vill till exempel införa "Personlig utveckling och förståelse" som ett skolämne, så barnen redan tidigt i livet får lära sig att förstå sina känslor, både positiva och negativa, hur man hanterar konflikter, peppar sig själv och sätter upp mål.

När jag läste det här tänkte jag: Men varför har ingen tänkt på det här tidigare; så bra, så friskt, så smart! Klart det ska vara obligatorisk i skolorna!

Det här visste du inte

I förra veckan fick jag utmärkelsen Kreativ blogger av två av mina bloggkompisar Evas värld och Granne med potatisodlaren.

Wow, tänkte jag när jag fick utmärkelserna: jag blev så glad och det var så fina ord de skrev om min blogg.

Evas värld skriver: "Ständigt engagerad, i ord, bild, foto och poesi skildrar hon liv och samhälle" och

Granne med potatisodlaren skriver: "För att hon leker med språket och bilder så att jag blir inspirerad och imponerad.".

Samtidigt blev jag lite orolig, nu skulle jag skicka utmärkelsen vidare till sju bloggar. Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man alltså länka tillbaka till utdelaren, vilket jag nu gör här åt två håll. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. (Kanske får man inte skicka till de som redan fått utmärkelser och som man fått av men jag gör det i alla fall).Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu.

Fakta är ju enkelt att få ihop, det finns hur mycket som helst så här tar jag helt enkelt bara de första sju sakerna som kommer för mig just nu och som jag tror jag inte tidigare berättat om.

Sju fakta om mig:

1. Jag har en gång tagit ett jobb som silhuettklippare på en kändisfest utan att någonsin ha klippt silhuetter tidigare.

2. Jag kan lätt bli besatt och komma i trance när jag dansar om det är monoton syntmusik eller trance och hiphop, vilket jag älskar.

3. Jag hade många tropiska fåglar när jag var ung, som mest 35 i en voljär från golv till tak som tog upp nästan hela min etta (jag fick själv sova i ett loft alldeles under taket, som en fågel jag med;-)).

4. När jag var 21 lät jag två astrologer och grafologer analysera vilket yrke jag skulle passa för: De var stensäkra: Skådespelare.

5. Man kan hypnotisera mig med glitter, kulörta lyktor och allt som gnistrar och ljus och skuggspel.

6. När jag arbetade som hästskötare/tränare red eller körde jag 5-6 hästar varje dag i ur och skur.

7. Jag är åksjuk i bil, buss, tunnelbana om chaufförerna kör illa, vilket är ofta. När jag själv kör är min ambition att köra så bra att man skulle kunna ha ett champagneglas på instrumentbrädan, att köra mjukt är tungt.

Nu till utmärkelserna utan inbördes rangordning:

Granne med potatisodlaren
För att hon hypnotiserar mig med konst: bilder och berättelser från det avlägsna och vackra Morrland; vidderna jag längtar till.
Evas värld
För att hennes blogg är som ett köksbord där jag slår mig ner och får jag ta del av kultur, familjeliv, författarliv och resor.
Imaginebell
För att hon är så cool och unik helt enkelt! För att hennes bilder och texter alltid ger något mer.
Aino Trosell
För allt intressant jag får veta av henne, alla berättelser och om skrivprocessen.
Anne utan E
För att hon modigt och öppet berättar om även svåra känslor på ett väldigt bra sätt.
Jenny Lindgren
För ögonblick av eftertanke och nya uppslag hennes inlägg ger mig.
Helena Duroj
För hennes ständiga politiska och samhälleliga engagemang.

Sedan följer jag även med intresse Victor Estbys blogg om tillvaron som frilansjournalist, poeterna Jenny Morelli och Bob Hansson och Sophies blogg om Englandsliv, några skrivarbloggar, några till arbetarförfattare, Kristinas lyckablogg och bloggen Trettio tusen dagar om barn, gamla, Sverige och Afrika, en blogg som jag själv ibland skriver något inlägg på. Alla deltar i myllret av röster jag uppsnappar i detta cyberuniversum, påverkar mig, som samtalen vid ett bord, på ett tåg, eller som förr, genom ett riktigt brev.
Tack!

Igloo

Fick av en händelse reda på att det finns Ljuscaféer. Bland annat Igloo ljuscafé vid Hornstulls strand. Där dricker man inte bara kaffe utan bestrålas samtidigt med starkt ljus. "Som att sitta utomhus på sommaren" var visst någon gästs kommentar. Dit vore ju kul att bege sig någon dag, bara för att testa, det är visst så populärt att man säkrast beställer bord innan.

Men. Ännu har jag inte fått nog av vintern. Jag är nog en hund faktiskt, för nu blev jag igen så där glad när jag hörde att en snöstorm var på väg! Fantastiskt! En gång till tjockt med snö, oväder och vilt kaos.

Why?

Så sitter han då där, på ett nerrasat hustak i Haitis huvudstad, mästerfotografen Paul Hansen tillsammans med sin skrivande kollega Michael Winiarski. Det börjar bli kväll, snart ger sig alla som letar i ruinerna av. För några timmar sedan knivskars en man till döds för en burk kondenserad mjölk, polismannen pekar på en pöl av blod. Så plöstligt smäller ett skott av, en polis har skjutit. Ett skrämskott, ett vådaskott? Ingen vet. Men två meter framför Paul Hansen faller femtonåriga Fabienne. Hon är skjuten i pannan. Hon faller rakt på de saker hon skulle ta med hem till mamma och pappa, det enda hon hittat av värde i ruinerna: två inglasade tavlor med blommor. Nu har glaset krossats under hennes tyngd och hon ligger med ansiktet i blommorna. Hon har rosa klänning och snart kommer hennes pappa och lillasyster att komma springande och snart vet mamman. "Plundrarna" som passerar tar ingen som helst notis om det som skett.

Hur klarar man av att vara med om något sådant här och vara reporter? Ska vi alls fotografera sådant här? Vi måste kanske visa det? Frågorna hopar sig i mitt huvud. Jag ser på bilden minut efter minut, sen kan jag inte se på den mer. Jag vill som mamman skrika Why, why? Rusa upp och jaga tag på vapnet, bryta det mitt itu och kasta delarna i havet. Jaga tag på alla vapen och bryta sönder dem.

DN idag.

Som ett svart hål

Jag har just bevittnat den värsta debatten jag sett, den om sjukförsäkringarna. Så fruktansvärda åsikter: att behöva se FK:s chef säga att han inte kan koppla Mari-Louises självmord till brevet överhuvudtaget, att handläggarna gömmer sina felsteg; sina höftande, ödesdigra beslut på lagar; skyller ifrån sig allihopa!

Att se de båda barnen till de döda föräldrarna som nekats sjukersättning kämpa. Jag känner mig för första gången på länge helt nedslagen, vad händer med det här landet? Är det det här samhället barnen ska ta över?

Här hemma satt vi bara förstummade, några utrop ibland, mest bara ögon som sökte varandra, en glans av skräck och att inte känna igen sig i den alliansvänliga stämningen som rådde till "hårda tag". Två barn till döda föräldrar och en läkare var de enda som kämpade för humanitet.

Ingen mer stupstock

"Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken" Så skriver de rödgröna oppositionspartierna på DN Debatt i dag. När jag läst artikeln känner jag mig inte lättad. Det finns något mellan raderna som verkligen oroar mig.

Om jag vore sjuk skulle jag personligen bli lite skeptisk och orolig för meningar som den här: "...en individuell plan som utformas av Försäkringskassan tillsammans med arbetsgivaren och den enskilda.". Mitt förtroende för Försäkringskassan är rejält rubbat, deras medarbetare har om och om igen visat prov på anmärkningsvärd okompetens och gediget ointresse av att hålla sig ajour med verkligheten och bry sig om den sjuke och dess läkare. De antar att saker förhåller sig så och så och på den kvicksandsgrunden skickar de folk till stupstocken.

Kommer det verkligen vara möjligt för den enskilda att få föra sin talan, eller kommer FK fortsätta ha makten över den enskilda och bestämma vad som är bäst för honom eller henne och inte bry sig om vare sig läkare, arbetsgivare eller den enskilde? Jag hoppas innerligt på ett slut på den här jakten på de utsatta.

Läs gärna Helena Durojs blogginlägg om det nya förslaget

Haiti med Paul Hansens blick

Det slår aldrig fel, det går alltid att säga att det där är en bild tagen av Paul Hansen. Han kan fånga ögonblicken, platsen, ljuset och känslorna så man blir sittande och bara stirrar, sugs in och transporteras till andra sidan jordklotet och blir stående bredvid honom och ser det han ser. Som i dagens DN

Brevet till Mari-Louise

Mari-Louise tog livet av sig strax innan hon skulle fylla 62 år. Hon hade två dagar tidigare fått ett brev från Försäkringskassan där hon utförsäkrades. Mari- Louise tog livet av sig på påskaftonen, då hon skulle ha firat påsk med dottern och barnbarnen och få en vän på besök. Men brevet på Skärtorsdagen fick allt att brista. Hon ringde och grät i telefonen till sina barn, sedan ställde hon in allt hon tänkt göra under påsken, drog ner persiennerna och avslutade sitt liv.

Mari-Louise läkare är upprörd och förstår inte hur FK kan ha rätt att bryta hans sjukskrivning. Marie-Louises chef anser att hon var helt slut, hade arbetat i bildbyrå och filmbranschen sedan hon var 18 år och hade svår värk i tummarna, återkommande depressioner, nu ökad ångest och förväntansoro. FK bedömde ändå att hon hade arbetsförmåga och att hon skulle söka jobb mot hela arbetsmarknaden. "Något jobb ska det väl finnas hon klarar av" tyckte en handläggare på FK men kunde inte ge något annat förslag än: vända blad, passa en telefon, öppna en dörr eller kopiera papper. Det fanns ett sådant jobb att söka när reportaget gjordes, men när reportern frågar arbetsgivaren om en person med diagnosen ångest och som inte kan använda tummarna kan bli aktuell, då blir det nej, likadant med Sveriges största bemanningsfirma Manpower: "Om hon har begränsningar av något slag så står det minst 150 personer i kö som är helt friska som vill ha jobbet och som arbetsgivaren hellre väljer" säger rekryteraren till reportern.

Tänk att jobba på FK som handläggare och inte ens för eget personligt intresse ta reda på vad för slags arbetsgivare som skulle vilja anställa det människovrak man nu sliter sjukpenningen ifrån. Jag ser tyvärr framför mig en handläggare som har ett så tryggt liv mellan fikarummet, det egna skrivbordet och villan att de aldrig ens behövt titta ut genom fönstret och se: Fan, världen har förändrats medan jag åt muffins.

De där lugna jobben finns inte längre. Nu ska alla ge 110 %. Om de inte är högt uppsatta vill säga, då blir det många muffins, fikaraster och möten i de evinnerliga. Möten får man inte utslitna tummar av!

Har du inte sett Brevet till Mari-Louise som Uppdrag granskning gjort, gör det!

Haiti

Ett annat slags öde. Hur ska man kunna ta in att så många människor som kanske över 200 000 människor dött i katastrofen på Haiti. Jag läser att världens mest rutinerade och specialtränade räddningstema flugits in från Ryssland. Men hjälpen dröjer, för vägarna är dåliga i Haiti och flygplatsen en flaskhals. På Arlanda väntar räddningspersonal på att planet med alla förnödenheter ska lyfta. " Jag vill vara där nu" säger en hjälparbetare.

Rykten och vittnen om den desperata situationen med plundrare. Polisen har varit tvungen att öppna eld då hundratals plundrare försökte komma över förnödenheter. En man dog. När den skjutna mannen i 30 årsåldern föll till marken, tog en annan plundrare genast hans ryggsäck.

När jag läser sådant, då får jag en ruskig känsla av hur totalt desperat läget är. Nu handlar det verkligen om liv eller död. Jag skulle själv vilja hjälpa till på något mer praktiskt sätt, att jobba inom räddningstjänsten måste vara ett av de bästa jobben, känna att man gör så mycket direkt nytta varje dag.

Öde

Tänker på Stieg Larsson och om han levt nu. Enligt Kurdo Baksi som skrivit en bok om honom hade han planerat en dekalogi, han hade tio böcker mer eller mindre färdiga i huvudet. Bara tre av dem hann han skriva klart. Vilket öde.

Drivkraften var att tjäna pengar för att kunna driva vidare tidskriften Expo. Tänk om han fått uppleva detta, all denna framgång och känd över hela världen. Hans engagemang mot kvinnovåld ska ha väckts av en hemskt upplevelse då Stieg som tonåring blev vittne till en våldtäkt på jämnårig kamrat och inte vågade hjälpa henne. Allt enligt artikeln i söndagens DN.

Betty: Tolkar II

- Jag träffade en svensk tjej igår, flåsar Betty i luren.
- I Österrike.
- Mmm hon var här på semester, eller ja, hon sa hon var här för att satsa på sin talang.
- Vad var det då?
- Jag fattade det aldrig. Men hon hade föräldrar med pengar, det fattade jag snart.
- Jaha. Är det fint där?
- Du anar inte, vi bor på något som kan kallas slott.
- Häftigt.
- Jo men det är ju ett jobb.
- Men i alla fall.
- Jovisst. Du skulle förresten se stupet utanför mitt sovrumsfönster.
- Har inte du svindel?
- Något, säger Betty.

Jag märker att hon antagligen satt sig ner nu.

- Jag sitter i värsta skinnfåtöljen i något som kallas bibliotek här, säger Betty. Örnar på bokhyllan.
- Örnar därute också?
- Nej, jag har inte sett något annat än en korp.

Jag hör Betty prata med någon på riktigt usel tyska. Men personen försvinner bort och Betty fortsätter.

- Du måste lyssna noga nu.
- Javisst.
- Jo, den här tjejen från Danderyd sa att alla hade valt sina liv. Alltså jag menar hon sa det på fullt allvar.
- Vilket skitsnack.
- Men vet du, när vi satt där på det där gedigna hotellet med hela fjällvärlden utanför fönstren och hon hade en snygg ormväska hon hela tiden letade efter saker i. Vet du, då slog det mig med full kraft.
- Vadå?
- Vet du jag tror fan det är så illa att de faktiskt tror att de förtjänar sina priviligierade liv bättre än andra.
- Nej.
- Jo, jag är säker nu. Jag tror de har blivit så indoktrinerade av sina välbeställda föräldrar sedan de var små, fått höra vid varje middag att de fattiga har valt att ha skitjobb och småkyffen och gillar ta bussen till jobbet; att hade de velat något större hade de inte putsat deras skor.
- Jag mår illa.
- Sedan kom jag att tänka på en annan sak: Krig.
- Hitler?
- Nej, inget specifikt. Bara krig.
- Mhm
- I krig så kämpar ju två om makten, de slåss och kämpar för livet. Men en av dem måste förlora och få sämre villkor, förlora mark, mannar; det kan inte sluta på annat sätt, båda kan inte vinna och få det bättre, antingen delar de på resurserna eller så får den som vinner mest.
- Mhm
- Har du någonsin hört att någon då säger att det landet som förlorade valde att förlora. Valde att dö, förlora mannar, sitt land. Att de vill ha det så här.
- Nej.
- Det är samma sak med resurser, tillgångar, valmöjligheter, rikedom. Någon har tagit resurserna. Andra blivit utan, såsom vanligt folk , som ständigt kämpar för att hanka sig fram.

Lång tystnad.

- Jag åker hem ikväll, stannar några dagar i München.
- Jag hämtar dig på Skavsta om du vill.
- Schysst.
- Jag tar bilen.
- Det hoppas jag, det går lite långsamt med häst, säger Betty och skrattar till. Nu måste jag sluta, jag ska gå och köpa mig en ormväska.
- Är inte ormarna fridlysta?
- Pucko, du tror väl inte jag har råd med en orm, vad ska jag med en sån väska till förresten, ha bandspelaren eller kameran i va? skrattar Betty.

Betty tolkar

Äntligen går det att prata med Betty igen. Hon har tillbringat flera veckor i en liten alpstuga i Österrike där det varit dålig mottagning.

Jag är inte här på semester. Jag är något på spåren jag måste kolla upp, kommer snart hem. Snacka höga backar det är här och det finns Haflingerhästar. Jag har tolkat efter hästarna i flera dagar. Eller jag red och nån annan fick ta skidorna, jag kan inte sånt. Så schyssta tjejer här, vi pratar om allt, du skulle gilla det.

Jag satte vykortet på kylskåpet bland de andra. Sen ringde telefonen.

Det ska vi inte prata om

Samtal mellan två kvinnor på en bar:

- Jag hoppas jag en dag kan våga berätta hur det var.
- Nej, varför ska du berätta, det är ju inget man pratar om med folk.
- Varför?
- Det där får man klara själv, jobba sig igenom det och sedan gå vidare.
- Men varför, man får ju berätta om inbrott och andra brott?
- Det är ju inte samma sak.
- Är det inte?
- Inbrott kan man ju inte rå för.

tystnad

-Varför får man berätta om inbrott då. Är det inte ens eget fel att man inte förutsåg att man skulle bli plundrad och skaffade bättre lås? Var det inte fegt att man inte kastade ut tjuvarna med huvudet före och sa stopp, sluta sno, satte en gräns?

tystnad

- Inbrott kan man ju inte rå för.

Psykisk krigföring på hemmaplan

Min man kritiserar och förminskar mig är rubriken på en fråga som en läsare har ställt till psykologen Madeleine Gauffin Rahme i SVD. Svaret den 15 januari är långt och tydligt. Madeleine skriver bland annat är det här är psykisk misshandel och att det inte bara skadar kvinnan utan även den lilla dottern som får uppleva faderns ständiga angrepp på mamman.

Men när det kommer till råden hur kvinnan ska få stopp på detta, då visar psykologen att hon inte har insikt om att psykiskt misshandel har samma struktur som fysisk misshandel. Psykologen rekommenderar kvinnan att sätta sig ner och prata med sin man. Nästa gång han sedan misshandlar henne ska hon säga "Stopp". Fungerar det inte ska hon vända ryggen till honom och gå iväg. Om han följer efter och fortsätter misshandel ska hon bli oåtkomlig. (Hur då tänker jag, ett hus eller en lägenhet har ju begränsad yta, för att inte tala om vad provocerande detta kommer att uppfattas av mannen).

Stanna upp och tänk er detta scenarium: En man örfilar, tar struptag på en kvinna eller kopplar hennes handleder. Föreställ er att psykologens råd även då skulle vara: Håll upp handen och säg stopp, nu tar jag inte mer, fungerar det inte vänd och gå..

Ser ni det absurda? Det är lika omöjligt att få stopp på psykisk misshandel som fysisk misshandel med gränsdragning, det trappar istället upp våldet. En relation med en misshandlare börjar aldrig med en rak höger på första träffen, då skulle ingen kvinna gå i fällan. Systematisk bryts kvinnans verklighetsuppfattning och självförtroende ner, tills slut är hon bara rädd och säker på att allt är hennes eget fel, i grund och botten, hon som inte fått igenom sina gränser. Men alla försök att sätta gränser har utlöst våld; det psykiska våldet är ännu lömskare för att det inte finns något att peka på, det gör att kvinnan kan tvivla på vad hon varit med om, förvirringen tilltar. I krigstermer kallas det här psykisk krigföring, man infiltrerar fiendemakten för att i det dolda bryta ner hela kompanier endast med psykiskt våld.

Svin

Förra veckan skrev Åsa Beckman en mycket viktig artikel om hur kulturvärlden låter manliga genier svina. Om det här skriver min bloggvän Eva. Den värsta upplevelsen är kommentarerna som både Åsa och Eva får. Det är en sak att sitta och läsa dem här på nätet, men alla de kvinnor som haft sådana män vid köksbordet känner nog extra obehag och rädsla.

Det är helt enkelt helt oacceptabelt att en man, i detta fall författare, får ge sig på en kvinna, i detta fall en recensent, och skrika "att han ska pissa henne i gommen så att hon inte kan prata mer".

Ok. Inte nog där. Ingen av de som stod bredvid och hörde det reagerarade, protesterade.

På Evas blogg lämnar en kille en kommentar där han beskriver hur han och hans manliga kumpaner vill ha tjejerna. "Det är inte så vi vill ha er", liksom. Som om våra liv självklart gick ut på att anpassa oss efter hur sådana här män vill ha kvinnor, som det vore vår självklara uppgift här på jorden. Som om det är deras födslorätt att kommendera kvinnan hur hon ska vara för att passa dem.

Favoriter i repris: Betty Barbie no och Betty Wallraff

Blue

Vid det här laget börjar nog mina bloggläsare fundera på om jag möjligtvis blivit galen. Nu har jag snart fler inlägg med snöbilder än poesi på min blogg. De som inte gillar snö måste plågas av mina snöbombningar. Själv är jag bara lycklig över att det är så vackert ute.

Vad är det som gör att jag tycker det är så fantastiskt med vinterlandskap? Jag borde ju bo i fjällen, och i fjällen har jag knappt varit. Åka skidor utför kan jag inte. En gång i vuxen ålder försökte jag. Det tog mig en timme att hasa nerför barnbacken, svetten rann som en dusch inuti skidoverallen, hjälmen var en bastu och pjäxorna...vilka läskiga pråmar. Föll jag splittrades väl skenbenen jäms med den stenhårda glasfiberkanten, eller vad de nu är tillverkade av.

Men jag minns att även då, medan barnens far susade nedför stora backen med dem åkande emellan sina skidor, och jag kämpade på ensam i min backe bland dagisbarnen, och försökte blunda för alla vuxna som i smyg följde mina förehavande med stor intresse och förvåning, tyckte jag det var så vackert och underbart med snön och kylan. Jag såg ut på vidderna där jag klängde i nätstaketet som ingärdade barnbacken där småttingar i treårsåldern susade förbi i snygga poser så snön yrde. Efter att jag klarat mig med livet i behåll nedför babybacken, tänkte jag att man måste kanske öva lite till, så min lilla dotter då 8 år, som tyckte det hade varit lite läskigt i stora backen med pappa, följde med.

När vi åkte upp lyckades jag till och med trilla av liften och låg där som en skalbagge på rygg, utan möjlighet att resa mig. (Hur reser man sig med stenhårda pjäxor som går över hela vaden, ja inte använder man underbenens muskler eller fötterna, de kan sprattla hur de vill inne i den där pansarpjäxorna, det märks inte ett dugg). Ja, jag ligger alltså där och ser på den blåa vinterhimlen då en gentleman glider av liften och bara drar mig uppför backen samtidigt som han skidar på i samma fart som liften uppför. Jag fattar än idag inte hur det gick till. Hade han utfällbara dubbar på skidorna eller?

Ja, kära vänner det var en liten rapport från min snövärld. Här kommer två bilder till. Jag är galen, jag vet;-) Jag ÄLSKAR snön och kylan och det vita rena landskapet.

Borzoi

Plötsligt kommer en obegripligt vacker rysk vinthund
störtande genom snön.

Saga

Jag var tvungen att ta längre lunch, måste bara fånga frosten, då kom den svarta fågeln flygande. Det var -9, vi som möttes slog ut med händerna, sa: det är som en saga. Ja, precis som en saga.

Ishundarna

Kvinnorna på isen med alla sina hundar som dansade omkring. Vi var flera som följde dem från stranden. Det var som långt i norr, kanske Antarktis, när de senare gav sig av i en lång rad, bara släden saknades.

Frost

En koltrast kalasar på frusna rönnbär.

Stilleben i vitt

Konst i minus 9

Amazon

jag blir en röd svala
i din vita Amazon

vi kör fort genom skogen
det blåser genom rutorna, genom hålet i karossen
genom världen blåser vi fram

jag är en röd svala
i din vita Amazon
vi kör fort genom skogen, sakta genom byn

Italienaren

Jag har alltid svårt att beskriva omtumlande läsupplevelser, men jag ska göra ett försök. Det handlar om en far, det handlar om en bygd med namnet Ålsvarta, det handlar om en tillvaro bland åkrar, grannar, motorer, drömmar och rädslor. Allt beskrivet innerligt, exakt, så fullt av bilder som målas upp. Det är boken Italienaren av Sven Olov Karlsson. Här ett utdrag från sidan 197 "...och bäst som han ligger där på sängen med hunden vid fötterna och försommaren utanför fönstret kommer illamåendet och medvetslösheten brakande som ett spöktåg genom en tunnel."

Det är ju bara för bra! Och så här är hela boken. Som ett konstverk av ord, tycker jag. När jag sedan kollar upp vad författaren skrivit tidigare, upptäcker jag att jag redan läst en bok av honom: fotoboken Svenska ödehus. Nu förstår jag varför jag läste varenda textrad i boken jag köpte för dess fotografier.

Jag ser sedan på roman nummer två av Sven Olov, Amerikahuset. Jag har lagt fram den på sängbordet och ser ett tag på det tecknade omslaget. Plötsligt känner väl igen det tecknade huset, det är det mest fascinerande och skrämmande huset i hela boken om de svenska ödehusen.

White world

Lunchpromenad idag.

Dream

Denna måndagmorgon måste bara börja med Elvis. Lyssna och bli lycklig för en stund för innerligheten i sången, den starka önskan.

Varje sekund sol

Varje sekund bestrålas jorden av så mycket solenergi att det skulle räcka för att försörja hela jorden med el under ett års tid! Forskningen har äntligen tagit flera steg framåt och utvecklat folietunna solpaneler som snart kommer kunna konkurrera med kol prismässigt. Jag blir så glad; ett ljus i klimatmörkret? Framtiden ser onekligen ljusare ut nu, det finns hopp.

Hela världen är vit

Ser på en satellitbild att hela Storbritanien är täckt med snö. Vet inte varför detta får mig att känna mig som barn igen på jullovet: jag tittar ut och ser att hela världen är vit. Och den andra lyckan: Scooby Doo i källaren hos moster och alla släktingarna, en timmes tecknat varje morgon på jullovet; det var fest.

i stan...

spår av en varelse på väg

snö12

lugn och ro

snö 11

naturen intar asfalten

o-o--

jag hör portar slå
haset av ofilade fotsulor
knarret av fiskbensparketten
och ljudet av den groteska akvariepumpen

-o-

vad hände
ett blått ljus i ditt öga
som krutrök
en entonig siren över hela våningsplanet
jag såg dina stora fötter
såg dörrlister
skuggor bakom fönster på huset de byggt för nära

o----

det jag vill skriva
kan inte skrivas
censur
tig
jag öppnar munnen som en fisk i en skål
ut kommer bubblor
någon kanske slänger en blick
stirrar
öppnar munnen för att säga något
ut kommer bara luft
jag bankar på glaset

---o

jag vänder ordet till vänster,
till höger, ner, upp, bak, fram
takten ökar jag tappar ett av orden, tappar ett till
de snurrar runt mitt huvud,
jag får en smäll av bokstaven K, H värst av W
helvete
vänster, höger, vänster
jag mår illa
tar tag i en dörrlist
stanna, stanna
måste hinna tänka klart
nu

Big

Vissa morgnar känns motigt. Musik hjälper, tillvaron är stor. Kram och tankar till alla som tycker det känns jobbigt just nu, här kommer Enigma med en av sina himmelska sånger.

---

jag har drabbats av total skrivkramp
allt jag skriver raderar jag
jag skriver så det brinner i fingertopparna
sedan raderar jag bara
rad efter rad
som ett stup
jag faller efter mina ord
famlar
hallå
hallå
för helvete hallå

Maktmissbruk och osynligt våld

Makt. Det ordet framkallar idag en kraftig hjärtklappning och en oro som är rent fysisk hos mig.

Jag har en nyårsönskning: Att insikten om maktmissbruk och osynligt våld på alla nivåer ökar, speciellt hur det går till i nära relationer, i familjer och på arbetsplatser. Insikt om olika maktstrukturer och sätt att härska är nödvändig för att kunna bryta sig loss från det fängelse som det är att leva eller arbeta nära personer som använder dolt våld för att ta makten över sina medmänniskor.

Öppen maktutövning och öppet tvång är en sak, dolt våld och slug maktutövning, med förtäckta hot, psykiskt våld, förförelse, manipulationer med mera är mycket farligt då det sker i det dolda; det ska inte finnas några vittnen som kan ge offret bekräftelse på att våldet är verkligt. Förövaren vill att offren ska vara förvirrade och inte förstå vad som sker.

Detta vita våld skapar sådan skada och förödelse; förtvivlade och förvirrade offer som inte vet vad som händer, som blir allt mer skuldbelagda, känner sig värdelösa, ständigt oroliga, beredda på angrepp och till slut desperata. Ju längre angreppet pågår och ju närmare personen står, desto kraftigare blir skadorna och förvirringen. Ju mer tiden går, ju mer sinar deras kraft att ta sig loss, de sugs bokstavligen på sitt blod, sin livskraft och får ofta fysiska problem.

Om man i en relation eller på en arbetsplats med dolt våld får insikt om det sluga fängslandet som alltid börjar med förförelse, fortsätter med fastlåsande, strategier som syftar till att skapa kraftig förvirring, för att när offret börjar protestera accelererar till kraftiga trakasserier, lögner, skulbeläggande som syftar till vanmakt, kan man komma fri och återerövra sitt liv, sin frihet.

Boken Vardagens Osynliga våld av den franska psykiatern Marie-France Hirigoyen Natur & Kultur, kan bli dessa offers enda vittne. Hon drar dem ur förvirringen, ställer de på fötter och får dem loss ur fängelset och misshandeln som inte lämnar några spår på utsidan, men förödelse på insidan, ibland död, då i form av att offret till slut begår självmord.

New Year

Vitt, kallt, vackert

Tio år sedan millenieskiftet. Skiftet som startade så fantastiskt: fyrverkerierna som smattrade in ett helt nytt millenium och ett helt nytt kapitel i livet, ny stor kärlek och ute var vitt, vackert och kallt som nu. Tio år senare: Allt känns fantastiskt, fast på ett annat sätt, varmare, rikare. Ute är det vitt, kallt, vackert, igen. Snart börjar Tigerns år.

Igår hade jag fest här och det blev så himla roligt. Och så den varma känslan i creshendot varje år: när vi står ute bland de smattrande pjäserna i parken, vi kramar om varandra och ropar Gott nytt år, skålar och spiller champagne i snön, kram igen, och hej är du här också, gott nytt och kram. Och så sist av allt, stjärnfallet, det fyrverkeri som smäller ut över himlen och täcker den med gnistrande punkter, och knallen och våra tjut och sista skålen; botten upp och stelfrusna fingrar, skratt och upp med kameran. Yes! 2010 här är vi! Och tack 2009 för allt du gav!