tisdag 12 oktober 2010

Plankanparken- en oas som behövs



Stockholm växer. Vart jag begett mig de senaste dagarna söder om stan så ser jag nya eller påbörjade byggprojekt. Jag tänker tillbaka på 60-talet och Årsta där jag växte upp. Mina klätterberg, de kända stigarna, min skola: överallt är bostäder. Och det är klart att det behövs, många vill bo här.

Men ibland går det bara för långt: På vägen hem idag passerade jag Plankan, ett kvarter precis vid Hornsgatan. Utanför ett av fönstren hänger detta lakan med texten Rädda Plankanparken (bilden tagen med mobiltelefon på långt håll och mycket förstorad, jag har fyllt i texten för hand efteråt på bilden).

Kvarteret Plankan har en stor gård i mitten. Den gården vill byggherrar nu bebygga, så att kvarterets omtyckta oas försvinner. Jag känner maktlösheten och samtidigt det underbara med ett sådant lakan. Engagemanget, för något annat än hur bostäderna ska inredas, köpas, säljas, vinstmaximeras och användas som statusmarkeringar. Bara ett rop om att få behålla något som betyder mycket för många i ett stort hyresrättskvarter. Lite grönska, några bänkar och bord, några träd, alldeles bredvid den högt trafikerade Hornsgatan som dundrar förbi bredvid.

8 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Vem vill bo mitt i ett kvarter? Tänk att några i alla fall tycker att det är lönt att protestera. Det gillar jag.

Jenny Lindgren sa...

Jane, så du är uppvuxen i Årsta!? Där bodde jag i ett par år, på Bråviksvägen i närheten av Årsta torg.
Jag tycker som du, att det är jättetrist om man tar bort oaserna som finns i Stockholm. Det är ju just de som ger staden sin unikhet och charm, till skillnad från många andra igenbyggda storstäder.

Kim M. Kimselius sa...

De gröna oaserna behövs i städerna, annars blir det bara betonggetton av dem. Men tyvärr är det pengarna som styr, inte miljömedvetandet. Kram Kim

Jane Morén sa...

Eva, det var just den ensamma protesten som jag tyckte var så underbar, det kallar jag positiv tro på möjligheten att kunna göra något trots allt. Det nya huset kommer att ha en gård innanför sig, medan de gamla husen förlorar allt.

Jane Morén sa...

Jenny, oaserna behövs! Och jag är uppvuxen på Järnlundsvägen, nere i västra Årsta,nära det som idag är pendeltågsstationen. Där bodde vi mellan jag var 3-12 år. Jag kommer ihåg hur jag ofta gick till Årsta torg, till biblioteket, för att fylla mammas shoppingvagn med nya vackra böcker med många bilder:-) och att jag fick min första cykel, en begagnad Crescent, som mamma köpte i cykelaffären, som idag inte finns kvar, och hur jag vann en teckningstävling i Vivoaffären på vägen upp till torget och priset var två kilo apelsiner:-). Ibland funderar jag på att flytta dit igen, för att få billigare hyra och mer tallar.

Jane Morén sa...

Kim det är så synd att det är tillåtet att förstöra stadens så välbehövliga oaser.

Jenny Lindgren sa...

Så fina minnen Jane! På Järnlundsvägen bor en vän till mig, en av mina äldsta och närmsta vänner till och med. När jag bodde i Årsta var Årsta torg en liten oas för mig. Den kändes exotisk och samtidigt väldigt traditionellt svensk. Jag besökte gärna det lilla biblioteket, caféet inne i Årsta teater och Folkets hus. Mina torgbesök kändes alltid som en resa tillbaka till 50-60-talet, även om jag själv är uppvuxen på 70-talet. Och på tal om oaser så tycker jag ändå att Årsta är just en sådan plats, som har den där uppblandningen av husbebyggelser med närhet till naturen, även om det säkert såg annorlunda ut när du bodde där som barn. Kanske är det samma sak för mig, uppvuxen i Vasastan, där det också byggs överallt. Platsen där jag föddes till exempel, Allmänna BB, är numera bostäder. Det känns lite trist. Som att "min" plats inte längre är min.

Jane Morén sa...

Ja Jenny, jag förstår precis hur du menar. Jag minns när jag skulle visa barnen min gamla skola i Årsta. Vilken chock jag fick när jag upptäckte att allt, hela skolan med lektionssalarna, gymnastiksalen, toalettlängorna, matsalen och vaktmästarens bostad, allt hade blivit ombyggt till lägenheter. Min första reaktion var: men vad i h-e, så här kan ni väl inte göra utan att fråga, som om de skulle fråga mig;-). Fortfarande idag gör det ont att den vackra och speciella skolan nu är ett hopkok av lägenheter med uteplatser och fula trappor upp till varje lägenhet på andra våningen.