torsdag 19 augusti 2010

Vet bäst



Morgontidningen. Första texten jag läser när jag vänt på första sidan. Hanne Kjöller. Och jag ser den där tanten i tvättstugan som alltid vet bäst hur andra borde leva och att det hon inte behöver, behöver ingen annan heller. Och att hon minsann inte behöver några allmosor och det behöver ingen annan heller. Det är bara att bita ihop och kämpa. Det Hanne tyvärr inte förstår är att det finns många som bitit ihop och kämpat väldigt hårt och att en dag orkar de inte mer. Hon skriver om vård och ojar sig över att det finns skattefinansierade punktinsatser med samtalsgrupper för barn vars föräldrar skilt sig, det borde föräldrarna själva ta hand om.

Alltså Hanne lever inte i verkligheten. Den verklighet där till exempel 400 000 barn lever med föräldrar som missbrukar. Hur mycket har inte dessa barn bitit ihop och i hur många år? Och hur många skilsmässor resulterar inte i totalt havererad kommunikation och olyckliga, hämndlystna föräldrar som inte kan vara det där stödet för barnen? Eller att barnen helt enkelt inte vill tynga sina olyckliga föräldrar med sina känslor?

Alltså, vi går ut i livet med olika förutsättningar. Det är de olika förutsättningarna vi ska försöka jämna ut så att det verkligen är så att alla har samma chans att skapa ett bättre liv. Jag tror inte ett ögonblick på mentaliteten, det där får du klara själv, om man verkligen är helt själv, vilka många är.

De barn som nu får chansen att prata ut om sin skilsmässa får chansen att slippa gå omkring med en tung klump i bröstet, en förtvivlan och oro som sedan kan resultera i många olika problem som kommer kosta vård av olika slag. Jag tror på förebyggande vård. Jag tror på solidaritet och omtanke om varandra.

16 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Vad jag blev trött när jag såg rubriken i morse. Aktade mig noga för att läsa H Kjöller igen. Man blir bara trött. Tror hon på allvar att alla lever hennes begränsade medelklassliv med god ekonomi och bra stöd av familj och vänner. Jag bara undrar.
Och de andra som behöver hjälp och stöd, pilutta dom, otur att de hamnade i en omgivning som inte hjälper utan stjälper!
Skicka er bok till den teflonbehandlade damen.

L8 sa...

Hanne förnekar sig aldrig. Man undrar vilka demoner hon kämpar emot som måste vara så anti allt vad samhällsansvar heter. Från var och en efter förmåga till var och en efter behov är sannerligen inte hennes melodi.

Anonym sa...

Ja tack för dina ord.Var är solidariteten gemenskapen omsorgen välviljan,jag tor att det är just den synen som Hanne K förmedlar som stjälpt hela samhällsstrukturen.Titta på Usa där har vi just den synen som rått i åratal.Vad för gott har den visat.Det finns inget samhällssystem i världen som har en sån milsvid skillnad mellan människor.Ett välfärdsland där människor sitter i miljard villor och andra dör på gatan.Sedan att några tycker det är bra att bara du har status kontakter och vassa armbågar så kan du ta för dig om du vill.

Annika sa...

Hon är verkligen knepig. Ibland undrar jag om hon verkligen tycker allt hon skriver eller om hon är ute efter att provocera. Hjälp till självhjälp - det tror jag på. Det är väl fantastiskt om vi genom dessa punktinsatser kan hjälpa människor att hjälpa sig själva att komma vidare. Jag har precis på mycket nära håll fått uppleva hur välgörande ett subventionerat kuratorsamtal kan vara för ett barn. Det har nog aldrig HK upplevt.

Evas värld sa...

Jag är glatt befriad från DN - och när jag hade den läste jag aldrig Hanne K eller ledarsidan, det räckte med politiseringen i den övriga tidningen. Men Jane, jag vill bara säga att du skriver så empatiskt, klokt och kärleksfullt - tänk om det fanns en tidning där du skrev ledare om solidaritet varje dag, då skulle jag läsa den.

Jane Morén sa...

Eva, härlig kommentar du gav, jag kunde inte låta bli att skratta i slutet, den "teflonbehandlade damen". Jag borde bläddra förbi hennes sidor, men jag inte kommit dit än, jag tycker också att hennes framstående plats där hon kan påverka så många kräver repliker. Apropå att skicka boken till henne: undrar om hon inte kan racka ner på den också, men det vore kul om hon mötte Betty.

Granne med potatisodlaren sa...

Betty mötte jag igår kväll. Tack Jane för den fina boken. Jag skrattade och somnade gott i en känsla av empati och tillit.

Jane Morén sa...

L8. Jag har också funderat på vad som är orsaken till hennes problem med svaghet. Jag tycker om det där med efter var och ens förmåga till var och ens behov, men det är tydligt att hon tycker något helt annat. Farligt att hon ska ha en så framträdande plats.

Jane Morén sa...

Anonym, håller helt med dig, det är viktigt att vi inte låter dessa åsikter tränga in i samhället och förstöra det vi byggt upp här. Viktigt att vi protesterar och värnar solidaritet.

Jane Morén sa...

Annika, jag har faktiskt också funderat på om hon skriver medvetet osolidariskt för att provocera. Och hjälp till självhjälp är ju verkligen bra och det är där förebyggande kommer in. Varför vänta tills det blivit riktigt dåligt, bättre sätta in små resurser tidigt. Fint att du sett på nära håll hur det hjälpt!

Jane Morén sa...

Eva, vilken helt underbar kommentar du ger mig att börja denna soliga vackra sensommardag med! Tack! Du anar inte hur glad jag blev och i vilket perfekt skede av självtvivel den kom!

Jane Morén sa...

Eva granne, åh vad kul att du läst Betty! Och jag blir så glad att du blev både glad och tillitsfull, helt underbart!

kristina sa...

Hej det var jag som skrev kommentaren som blev tydligen anonym men säger igen vilken cynisk människosyn Hanne K förmedlar inte framgångsrikt i denna tid då vettiga människor vet att det är solidaritet och gemensam kamp mot orättvisor som gäller så tack för dina ord kram Kristina

Jane Morén sa...

Ja Kristina vi får verkligen hoppas att folk inte går på hennes skriverier. Tack för dina kommentarer, jag anade att det var du som var anonym;-)

Raul sa...

Det var en sak som Kjöller reagerade positivt några år sedan – hennes övervikt(ighets)s-operation som bekostades av samhället. Hon tyckte t.o.m. att fler än hon själv skulle få samma möjlighet!

Det du skrev om barnen och vår delaktighet till barnens barndom väckte minnen hos mig…
För många år sedan när jag märkte att en grannpojke led av sina föräldrars infekterade och konfliktfyllda frånvändhet, bad jag honom följa med mig och mina ungar till ett fiskeställe. Han blev glad och sa efteråt med glimrande ögon, att det var det bästa han hade varit med om på länge.
Vi upprepade våra gemensamma utflykter några gånger under våren, men sedan flyttade vi till ett annat ställe. Följaktligen blev jag ganska överraskad när samma kille under förra året - efter 15 år - stötte ihop med mig på stadens trista gator och sa att han aldrig glömmer de roliga fisketurerna vi gjorde när han var liten. Dessutom mindes han glädjen över att ha fått "prata ut en stund".

Och min ”uppoffring” som var så obetydlig och kostade mig så lite!

Jane Morén sa...

Vilken underbar historia Raul, med ditt grannbarn, där ser man vad omtanke i svåra stunder har för betydelse!

Det där du skriver om HK:s operation är ju helt otroligt och samtidigt mycket belysande.