Älskade Familj!

Läste nyss om en kvinna som presenterade sig och skrev att hon levde med äkta mannen. Jag blev både förbannad och full i skratt. Vad farao är en äkta man? Ja, det är inte så att jag är korkad, jag vet att mannen i ett äktenskap kallas äkta man, men det var själva sättet att liksom positionera sig med hjälp av sin man. Som om hon hade en man med äkthetsintyg, alltså något finare än en vanlig man. Jag tycker också ordet make är upp över öronen urbota högtravat. Om mannen hennes inte varit äkta, hade då presentationen låtit så här: och här bor jag med oäkta mannen......

Är det av betydelse att veta? För vem? För den som planerar en liten parmiddag och tänkt bjuda in bara äkta makar eller? Inte för mig i alla fall. Jag är inte emot äktenskap, jag älskar att gifta mig och har gjort det med 100 % engagemang, äkthet och passion två gånger i mitt liv. Men skulle aldrig drömma om att använda äktenskapet som statushöjare.

Är jag oäkta nu? Och förut var jag äkta? I alla fall så vet jag vissa familjer som inte räknar de ingifta fruarna till familjen längre efter skilsmässan. De finns inte med på bilder på väggarna som visar familjen. Det tycker jag är obegripligt, utan de ingifta fruarna skulle t.ex inte barnbarnen finnas. Alla som funnits i vår familj räknas till familjen, för alltid för mig, även om vi inte ses.

Familjen var också något jag tänkte skriva om så här när vi närmar oss nyår. Jag ville skriva om viktiga saker. Vad är viktigast i ett liv, i mitt liv, tänkte jag. Familjen. Vilken otrolig rikedom en familj är. Och då lägger jag ingen som helst vikt vid eventuella äktenskapliga band. Den som har en familj den tycker om äger den största rikedomen. Den som känner sig behövd, har någon att bry sig om och som bryr sig, den har ett hem, var det än är och en plats på jorden som är hemma. En famn, en tillhörighet, en drivkraft och en utgångspunkt för allt annat. Och en familj kan se ut hur som helst. Stjärnfamilj tycker jag är ett underbart uttryck för just det. Inte kärnfamilj, utan stjärnfamilj.

december XV

december XIIII

Det har varit en tuff vinter för cyklarna.

De sjukas fall

1 januari nästa år innebär att tusentals människor plötsligt står utan sjukpenning. Det är ett obegripligt scenario i Sverige, landet som setts som en förebild i trygghet. Jag undrar om vi förstått det som sker, eller står vi förstummade, som vi inte kan begripa grymheten och kylan i handlandet? Som när vi ser på när en arbetskamrat uppenbart är omänsklig mot en annan, men ger sken av att vara ute i ett gott ärende, och vi inte vet hur vi ska tolka, handla. Vi blir förvirrade helt enkelt.

För de sjukas skull måste vi andra fortsätta att ställa upp på protester och fortsätta reagera sunt mot det sjuka som sker mot de sjuka och utsatta. Jag tror nog de flesta av oss känner åtminstone en som kan råka hamna utanför ramarna och falla handlöst. För den som är sjuk orkar ofta inte protestera, de har nog med att klara sig. Mest tänker jag på alla ensamstående sjuka, speciellt ensamstående mammor, hur ska de klara tillvaron efter den 1 januari?

På Facebook finns flera grupper som protesterar, bland annat finns det två protestlistor från gruppen Resurs-Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället här och här

snö II

det är obegripligt vackert vitt där ute. Var kom kylan ifrån? Mitt bland larmen om att isarna smälter, fryser det till. Jag hade börjat tänka på att det kanske var slut med snö, och så kommer den, så glad man blir....

snö

tjockt med snö fortfarande, knarr under skosulorna; jag nyper mig i armen, kan det vara sant? det är som när jag var liten: vintern var vit, sommaren gul, hösten röd, våren grön... och min skolväska alldeles blå; ny och blank med silverfärgade spännen...

*

så kommer The King då in på arenan
och alla ställer vi oss upp och skriker
många gråter

**

du lärde oss Yatsy
när vi spelar det tänker vi på dig
ibland

***

julmusten
finglasen
svärmorsduken
lukten av gran och snö
och allt annat

december XIII

Snökurvan

Hon har aldrig sett honom så, grannens son; han skrattar medan han för fjärde eller var det femte gången den här eftermiddagen spänner av snökedjorna på traktorn.
- Hundrafemtio kronor per uppdragning.
Han känner med ena handen på sedlarna han just stoppat i innerfickan efter den sista bilens dikeskörning.

Det är snöstorm; vinden piskar upp snön och får den att virvla kring benen på de som är ute. Maya har tagit in hästarna tidigare idag. Då hade de alla stått med svansarna vända mot snöyran, de fnös när den kalla snön svepte in i deras näsborrar och hade mer bråttom än vanligt in i det varma stallet. Och nu står Maya i dörröppningen och pratar med granngårdens Jonas.
- Vilken storm alltså. Maya håller i stalldörren som rycker i vinden.
- Fyra stycken bara på en timme. Jonas ler.

Och Maya kan inte minnas att han nånsin varit så här. Han brukar mest stryka omkring och inte säga mycket. Men idag har till och med hans skärmmössa hamnat lite nonchalant på sned. Hans illröda hår ligger inte tillplattat utan står ut som en plym i snöstormen.
Det börjar skymma och värmen från stallet, ljuset från gårdsbelysningen som börjar lysa och det ovanliga i denna dag gör Maya uppspelt. Hon ser bort mot kurvan en bit från huset. Där hamnar de. Bilarna som i snöyran inte längre ser var det djupa diket är.
- Är vägpinnarna kvar? frågar Maya
- Vi försökte få dit dem, men de kör ner dem på en gång.

Ett svagt sken av ett par billyktor närmar sig den ödesdigra vägbiten vid skogskanten. Maya och Jonas står tysta och iakttar lysenas färd.
- Man kan inte heller köra för långsamt, Jonas rättar till kepsen.
Jonas och Maya ser hur bilen liksom kommer ur kurs. Billyktornas flackande över snön blir vingligt. De håller andan, och så sjunker då bilen ner på vänsterkanten. De ser hur den liksom rycker, föraren gasar och försöker ta sig upp. Men bilen är fast. Jonas och Maya ser stint på vad som ska hända, en bil till närmar sig bakifrån, oändligt långsamt.
- Jaha då blir det dubbel förtjänst här då. Jonas ser glad ut när han spänner fast snökedjorna på traktorn igen.

Pappa Holger kommer runt hörnet och stannar mitt ute på vägen. Han ser bort mot kurvan. En man kommer gående på vägen mellan fälten. Han får pulsa över snöhögar som vinden drivit ihop.
- När man ser vägen så undrar man hur långt de kommer att klara sig efter att vi dragit upp dem, säger Holger, som är framme vid traktorn nu samtidigt som han följer skepnaden som närmar sig med blicken.
- Vi tjänar bra i alla fall. Jonas har precis klättrat upp i förarhytten.
När han startar motorn kan de inte längre höra vad han säger. Maya går in i stallet, stänger dörren och tittar på skådespelet en stund genom stallfönstret. Ljudet av hästarna när de tuggar sitt hö, stallampans varma sken och naturens uppvisning där ute. Det börjar snöa ännu mer. Hon ser de stora flingorna i gårdsbelysningens starka sken. Borta i kurvan ser hon Jonas krypa runt ännu en bil och fästa dragremmar. Passagerarna står en bit ifrån med kragarna uppfällda mot blåsten. Det ser ut som de huttrar. Maya ruskar på sig och ser på klockan. Snart kommer chefen ner, hon känner klumpen i magen. Hoppas han är på bra humör. Hon drar några extra borsttag på en av tävlingshästarna. Och så hör hon bildörren slå därute och stalldörren öppnas. Ljudet av ridstövlarnas klackar mot stengolvet.

Jul

Det var en gång ett barndomsland
skratt, glam och matmödrar
tomtefar och sinnesbortafar
istället kusiner och andra

Ljus till annans far
strumpor till annans bror
och mamma och syster som vanligt

och maten alltid densamma fast ny för i år

Julaftonsnatt tryggast av alla
med julklappsparaden breve
ligger på kudden den lånta och ser i dunklet min skatt
boken, pennorna, vantarna blåa
och en docka ifrån Tunis

Genom garagegästkällaren
hörs de vuxnas skratt och prat
julaftonsmånen sviker ingen
liten flicka sover gott.

(ur Månen, Jane Morén 1986)

GOD JUL och varma tankar till er alla!

Dec XX

Utmaningen att ta sig fram och den sköna kampen med vädret.

Dec XII

Den lustfyllda väntan på brevbäraren. Ännu mer spännande de dagar han låter vänta på sig för det är snökaos. Och så står cykeln så plötsligt därutanför.

Tjo!

Kära Bloggvänner det känns som evigheter sedan jag satt på en stol. I dagarna tre har jag stått på huvudet i skurhinkar och hasat runt med golvmoppar och putsdukar. Snön har yrt utanför knuten och backen här utanför varit full av pulkaåkare som tjoat, mest mammorna, de har åkt så snön yrt! Jag tjoade här inne i köket, sjöng lucia- och julsånger samtidigt som jag slog in julklappar. Cyklat har jag fortsatt med, hit och dit i tusen ärenden i snökaoset. Och nu.
Nu så står också granen där i sin prakt, vår bohemgran. Det är mysigt, som att bo i skogen, jag som gillar friluftsliv.

Utmaning

Jag var galen nog att bestämma mig för att prova att cykla bakgator från en tull till en annan nyligen.

Herregud, det var värre än att köra tunga hästsläp i snöstorm på Uppsalaslätten som jag gjorde på 80-talet. Samma känsla: jämnt exakt tempo, inga häftiga rörselser med ratten inga snabba gasningar eller bromsningar, allt skulle gå som filmjölk, jämnt och stadigt. Men när man cyklar på oplogade gator där det kör massa bilar i snömodden, de lämnar efter sig hala briketter med avtryck av sina däck, kommer man cylist upp på dessa, och det gjorde jag hela tiden idag, glider man hit och dit.


Bil är ju ingen match att köra, den har fyra hjul, prova balansera på två, det är sport. Nu är jag rödrosig och dagens träning är avklarad. Nu har jag testat i alla fall och vet: Det går faktiskt inte att cykla just nu. Men eftersom jag stukat foten förra veckan kommer det nog se kul ut när jag haltar omkring bland snödrivorna tills de hunnit ploga.

Snönatt

Så rasade snöstormen utanför mitt fönster, det tjöt i ventilerna, plogbilarna dundrade förbi ute på vägarna i parken, där ungdomarna åkte pulka i backen utanför mitt köksfönster klockan halv två på natten. En magisk natt där tillvaron dränktes i vitt och mjukt puder.

Stilleben i snö

F

Röda linjen söderut, utanför men innanför.

Snö

Klockan är ett på natten och fem snöskottare skottar för fullt med handspadar alla små vägar runt dagis här utanför. Nu? Tänk om det snöar igen, det dröjer väl typ sex timmar innan de första barnen kommer. Skrapet av vägplogar en bit bort. Var kommer alla skottare ifrån? Jag tror jag ska anmäla mig, jag vill också höra till uttryckningssstyrkan och skotta snö.

En sjuk försäkring

"Sjuka är inte längre sjuka. De kallas bidragstagare. Och när regeringen uppfinner ett nytt begrepp kan den satsa på att minska bidragen snarare än ohälsan. Sjukersättningen försämras – trots att löntagarna har betalat mer i sjukförsäkring än vad de tagit ut. Mycket mer!"

Johan Ehrenberg och Stefan Ljunggren skriver om det sjuka sjukförsäkringssystemet. I artikeln står att läsa att avgifterna till sjukpenningen för de sjuka redan är betald och att sjukförsäkringen gått med 70 miljarder (!) i vinst. Vidare hur systemet använder sig av kollektiv bestraffning och utnyttjar fördomar.

Läs artikeln i ETC

Svek

Jag brukar inte skriva om skvallernyheter, men jag tycker just svekbrott ofta bagatelliseras. Tyvärr är det inga bagateller för den som blir sviken, ofta blir det svårläkta sår, en förlorad trygghet och tillit och svårt att släppa människor nära igen. Så därför, kommenterar jag nu en sak jag nyss läste:
"Nu kan bara Elin rädda Tigers karriär. Väldigt viktigt för hans varumärke att hon stannar", säger ett marknadsföringsproffs.

Själv hoppas jag Elin (och andra tjejer och killar) packar och ger sig av. Tiger får stå sitt kast, och rädda sin egen karriär, skrapa ihop det som finns kvar, precis som hon får skrapa ihop sin krossade tillit och börja från noll. Det handlar om stolthet också, hur många kränkningar ska hon tugga i sig?

Dec XI

Jag haltade med min stukade fot ut i årets första snö och försökte fånga magin med min kamera.

Dec X

Ett enda fotsteg i snön, var är det andra?

Dec VII

Sagoparken, allt är snällare med snö.

Dec VIII

Fire

Kära Sophie! Tack för din röst, och hur den spelar i djupet av mitt hjärta, tack för trummorna som får mig att dansa med stukad fot på köksgolvet, nu. Love.

Kära December

Som jag skrivit tidigare; för mig finns ingen mer magisk och gnistrande månad än december. Det har inget med vädret att göra, vädret påverkar mig överhuvudtaget aldrig, jag kan inte bry mig mindre om väder. Jag klär mig bara efter väder och så är det inget mer med det, jag är totalt ointresserad av väderrapporter, om det inte är så att jag planerat en fest ute på gården, men hur ofta är det? Det har heller definitivt inget att göra med julen eller nåt, jag gör jul dagen innan jul, inget mer med det.

Nej det är något helt annat. Jag blir nästan manisk under december, är enormt social och vill helst bara dansa fram. (Går inte så bra just nu eftersom jag sprungit i högklackat många gånger senaste tiden och har stukat foten) men det betyder inget för mitt humör, bara förmågan att ta mig fram. Det var som när jag väntade mina barn och mådde så fruktansvärt illa dygnet runt de första 20 veckorna, med alla barnen exakt 20 veckor. Vecka 21 var det borta och jag dansade fram genom livet, lycklig, fastän jag i två av graviditeterna hasade fram på kryckor de sista månaderna, på grund av bäckenuppluckring. Men jag var glad som en lärka.

Så är december för mig, jag kan knappt sova, hoppar ur sängen efter några timmar, fastän jag inte ens kan öppna ögonen, det gör ont att öppna ögonen när hela kroppen sover, men jag är som elektrifierad av hela livet. Mitt psyke är gnistrande och kristallklart som is. Vad vore livet utan december, utan den mörka årstiden? Utspätt. December är essensen av hela året. Drick och njut!

I

En av fem illustrationer jag nyligen gjorde till en informationsbroschyr.

II

En annan.

Så bra facktidning

Varje gång den ganska oansenliga medlemstidningen för Kommunals Stockholmsavdelning kommer i brevlådan och jag börjar bläddra i den, slås jag av hur bra den är, hur intressanta och viktiga saker den tar upp. Den finns som PDF något år tillbaka på deras hemsida. Läs den gärna. (Nr 9 kanske inte har lagts upp ännu men det finns tidigare nummer). Här

Vardagsrum för poesi

Många gånger den här hösten har jag varit ute på poesiklubbbar av alla de slag och läst och lyssnat på poesi, ofta en slags gatupoesi, som hörs där men ingen annanstans. Många känner varandra sedan länge, själv gick jag på poesiklubb första gången 1995, och det är ofta väldigt roligt och inspirerande.

Ibland kan det vara väldigt lite folk, ibland är det fullsatt. Ingen sitter blickstilla i rader, som på några mer "fina" poesiföreställningar jag varit på (och aldrig trivts), utan det är mer avslappnad stämning, som vardagsrum, dit alla slags folk kommer. I stort sett alla är både poeter och publik och det är det jag gillar så himla mycket, här är det inte några som ska lyssna andäktigt till några upphöjda, utan alla är entertainers, på sina skilda sätt, och publik på sitt sätt. Här läser folk om politik, kärlek, död, natur och surrealistiska dikter om helt galna saker på flera språk.

En salig blandning människor, i alla åldrar från 15 till 85, typ, på ett sätt jag tror är ovanligt idag, med alla nischade ställen och grupperingar. Ovan är en bild från 2000 då jag drev en scen som hette Ordtrå och som hade sitt bästa vardagsrum på Jonathan´s Place på Södermannagatan och ett annat på Bysis. Mer bilder från den tiden hittar du här

Eller läs reportage jag gjort från Badpoesin då en del poeter badar, (ibland nakna) och läser poesi här.

G5

sjuktransporterna vid huvudingången
röster och skrammel med morgonens fångst
här rullar man ut bårar med stötskadade gamla
vitnade knogar runt gula landstingsfiltar
på alla gränsplatser hopas de i mängder
de oproduktiva, bortsorterade

G4

Att bli gammal
lämnad på ett berg
i en lägenhet där ensamheten trycker sig mot andetagen
på ett gammalt golv
höra ljudet av en dansorkester bortom motorvägen
bortom allt är allt bortom

G3

G2

»Vartenda fönster lyser i huset mittemot. Gatan utanför är tyst. De parkerade bilarna försvinner mer och mer under sina kvällstäcken. Jag lyssnar på Benny när han berättar sagor för mig med lyckliga slut. Allt är bra. Allt är väldigt bra.«
(Ur Kaneltimmen 2007)

December IV

Love

Elvis är bara så!
"You were always on my mind" här i min studio så här i gryningen. Och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Betty gör skillnad

Vi åker i hög fart ut genom stan, Betty och jag. Chauffören är närsynt och jag är rädd. Betty håller det stora paketet i famnen. Det är duggregn och vindrutetorkarna hjälper inte mycket, imma på insidan av rutan.
- Ska vi inte säga till, viskar Betty i mitt öra.
- Sluta luta dig, väser jag och skjuter iväg hennes paket en bit.
- Vänster, vänster, ropar Betty och chauffören vänder sig om och tar blicken från vägen.
- Vänster, fortsätter Betty och chauffören lägger hjulen i skriksväng, vi passerar precis utanför sjukhuset och jag blundar.
Tvärtstopp och vi hoppar ur på en tom parkering, jag ser upp mot husets fasad.
- Spring, ropar Betty
Och jag springer så gott jag kan med min onda axel, varje steg och jag vill skrika. Regn. Regn på min näsa, regn på asfalten där vi springer på bakgatorna. Julbelysningen i alla fönster.
Jag undrar vad vi gör här. Kan det vi gör verkligen göra skillnad?
- Håll upp dörren, väser Betty och jag sliter med den tunga porten.
Vi hör avlägsna ljud av röster. Snabbt sliter Betty av pappret.
Och så står den då där. Bettys skulptur i papier maché. Hon lyfter huvudet och ser på mig.
- Kolla, kolla vad bra det blev. Hon skrattar och sedan måste vi springa för vi hör dörrar som slår och bestämda fotsteg, rasslet av nycklar och tanken på en Securitasbatong gör att vi springer ännu mer. Vi springer över den våta asfalten. Jag lite på sned, för att skona axeln. Vi skrattar hela tiden.
- Jag älskar dig, säger Betty och slänger en arm om mig.
- Akta min axel, skrattar jag.

Alison

Alison Moyet och hennes röst. Hur många gånger har jag inte spelat vinylsingeln.

Freddie

December II

December I