Klimathotet alldeles nära

När jag var tonåring var jag i Jokkmokk en vinter. Det var otroligt kallt. -38 grader som mest och man kunde inte gå ut utan att ha en sådan där mössa där bara ögonen syntes.
- Blunda inte för länge, då fryser ögonfransarna ihop, varnade de vana, och jag gick med uppspärrade ögon ut i den fantastiska kylan och den vita snön. Fjället var oändligt och storslaget och det var en sådan tystnad, nästan öde känsla, som jag tror går att jämställa med öknen där jag aldrig varit. Himlen kommer liksom närmare, man är en del av moder jord och himlavalvet på ett helt sätt.

Av en händelse fick jag för några dagar sedan berättat för mig att Jokkmokk inte alls är kallt längre. Nej max -20 oftast runt -10. Det var när jag fick reda på det som klimathotet verkligen blev sant för mig. Va, är det inte kallt längre i norr stod jag som ett frågetecken, fastän jag sett massa bilder på isbjörnar som klamrade vid enstaka isblock när hela Antarktis håller på att smälta bort. Tanken att det inte längre skulle vara kalla vintrar med mycket snö ens längst i norr. Jag älskar vintern, jag älskar snö, jag älskar det kalla.

November VI (hela bilden)

Nu Jenny kommer du absolut att se var jag fotat bilden.

Såna som vi

Jag fick tips om lite artiklar om grisar och hittade då "Såna som vi" av Per Svensson publicerad julen 2007 i Expressen som jag hoppas ni tar er tid att läsa. Jag klipper ut ett stycke här:
" I Tyskland dödas varje år 50 miljoner grisar. Under rubriken ”Die arme Sau”, det stackars svinet, inventerar reportern Karin Steinberger människans uppfinningsrikedom i konsten att dra nytta av grisar. ”Inget djur utnyttjas så intensivt. Och inget så väl dolt. Ute i landskapet står får och kor. Men var finns svinen?” frågar hon."

Läs artikeln

En glad gris

För 26 år sedan slutade jag äta kött. När mina barn var små var jag den enda i mitt kompisgäng med vegetarianer som födde upp barnen utan kött. På BVC sa jag inget förrän sköterskan påpekade vad rejäla och robusta mina barn var. Hon var mäkta förvånad att de växt upp utan kött, hon hade en felaktig inställning om hur viktigt kött är. I skolan var jag inte populär av mattanterna, jag var den där jobbiga föräldern som envisades med att ge förslag på bättre vegetarisk mat. "Varför kunde jag inte bara låta dem äta kött som, alla andra barn, typ"

Men så kom Galnakosjukan och mattanterna slutade höja sina slevar som korstecken framför mig när jag kom. De började tänka efter och sakta men säkert förändrades mathållningen åt det bättre för barnen som inte åt kött, och som blev allt fler. Idag avstår många, speciellt ungdomar från att äta kött, och bidrar därmed till en stor klimatvinst och mindre antal djur som måste leva i fångenskap.

Grisen på bilden är min systers gris. Han bodde som en gris ska och mådde bra.

Göran Greider : Jag är grisen

Göran Greider om grisarna, en nyskriven dikt, här de första raderna läs resten på Expressen kultur

Jag är grisen! Jag är grisen!
Jag vaknade ur bedövningen
och blev levande kokt
och jag skrek och jag skrek.
Mitt enda uppdrag i livet
är att födas för att dö
och dö så billigt som möjligt.
De säger att det är min rätt
att aldrig behöva lida under
slakten
men jag lider hela mitt liv
och jag föds för att lida
och lida så billigt som möjligt.

fortsättning på dikten på Expressen

Varför?

Jag kan inte skaka grisarnas ledsna ögon av mig. Uppfordrande ser de på mig och jag känner mig så illa till mods. Hur kan vi kan tillåta att det överhuvudtaget byggs upp köttfabriker? I framtiden hoppas jag att vi kommer att skaka på huvudet och säga: va, är det sant, fanns det sådana dödshus för djur överallt, där de fick leva sina liv i väntan på att slaktas?
- Fick de aldrig se solen och himmelen och njuta av dofterna av träd och skog?
- Nej, det fick de aldrig. Det skulle bli för dyrt att ha dem ute.
- Tänkte man inte på att man tvingade djuren till det.
- Nej, det var naturligt att man hade makt över djuren.

Och minnet av grisbonden som hade sin gård bredvid den gård där jag skötte hästar. En gång fick jag leta reda på bonden som då var i grisstallet. Jag kommer ihåg känslan. Jag var ett enda stort frågetecken. Jag såg på suggorna där de låg i sina burar som var lika stora som de själva, knappt. Varför så trångt, varför ingen halm, varför bara stenhårda betongen, varför, varför, varför? Jag fick någon förklaring, men bilden bet sig fast. Grismamman i sitt fängelse på hårda betongen. Ingen sol, ingen himmel, ingen jord, ingen doft av växter, inget springa med kultingarna över en äng. Inget liv. En köttbit som andades, det var det enda. Vem vill bidra till sådant? Jag förstår inte, faktiskt förstår jag inte.

Antagligen vänjer sig bönderna, ser det som naturligt, lika väl som allt annat dåligt som till slut blir naturligt om man bara gör det om och om igen. Likaså konsumenterna. Men ändå, för mig är det obegripligt. Ser de inte grisarnas ögon, möter de inte deras blick?

Jag menar det handlar ju inte om att vi inte ska få äta mat överhuvudtaget. Vi ska inte svälta, det handlar inte om grisarna eller oss, utan bara om att äta något av allt det andra goda som det finns så gott om hos oss i västvärlden. Och samtidigt underlätta för att människor som hungrar ska få mer mat, för om produktionen läggs om till föda direkt istället för att gå omvägen om kött räcker maten till fler.

Jag känner mig ledsen, jag kan inte skaka av mig grisarnas blick, den vädjar till mig.

November VII

November VI

Vem betalar din billigare matkasse?

En sak jag funderat länge på är varför så många är så besatta i att alltid hitta det billigaste när det gäller mat, som om billig mat, bara är billig mat. Varför är den så mycket billigare undrar jag? Vad har man skurit bort? Hur gör man för att skära priset i en matkasse?

Chefen för matbutiken sitter nog inte på sitt kontor eller hemma i villan på nätterna och tänker: äh jag skippar utlandssemestern, båten och guldkanten på min tillvaro. Det är alltså någon annan som får betala. Är det odlaren? Slarvar och fuskar odlaren med framställningen av maten, tvingas han att slarva för att alls kunna leva på den usla ersättningen. Är det den som köper upp av odlaren? Är det chauffören som hämtar det odlade, eller packpersonalen som packar det odlade, butikspersonalen som packar upp det odlade? Är det sämre löner till dem, inga fackavtal, inga pensionsinbetalningar eller försäkringar eller inga raster, farlig arbetsmiljö där man inte investerat i säker utrustning?

Vad betyder rättvis handel för dig? Min uppfattning är att det är en skymf att vi överhuvudtaget har produkter i handeln som det står rättvis handel på; att de är så få. Hela butikens sortiment borde självklart vara rättvis handel. Varför ska min matkasse betalas med andra människors sämre villkor? Ska inte alla ha det bra?

Misär i djurfängelserna

Kära bloggvänner nu måste jag bara skriva ännu ett inlägg om de stackars grisarna. Jag är så upprörd. Här är Ett liv som gris, filmen om Djurrättsalliansens undersökning av ett 60-tal grisgårdar, se den. Fundera sedan över kommentarer om att det den aktuella dagen hade varit fel på strökärran, att det var anledningen till att grisarna hade bara betonggolvet att lägga sig på. Som om en dags brist på strö skulle hinna kunna åstadkomma den djupgående vidriga misären med uppätna svansar, grisar med ångest, och liggsår, vadande i sin egen avföring och med ruttnande kadaver bland de levande grisarna etc. Jan-Åke Robertsson är en av de grisfarmare som undersökts och vars grisar inte hade det bra. Han tycker att inspektionerna ska ske tillsammans med ägaren då ägaren kan förklara varför det ser ut som det gör.

Men: En sådan vanvård kan inte bortförklaras!!

Drömfakulteten

Jag har precis läst ut en helt gnistrande bok. Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som är en litterär fantasi om Valerie Solanas, 60-talsflickan som skrev utopin, dystopin SCUM manifest, senare sköt Andy Warhol och slutligen dog ensam och fattig på ett socialfallshotell i San Fransisco. Baksidestexten utlovar en svindlande roman om Amerika, ökendjur, horor och döden och det är verkligen en svindlande, helt fantastisk roman. Jag vet inte att jag känt mig så här lyrisk sedan jag läste Céline på 80-talet. Den där känslan när språket är som magi, fångar mig helt.

Svinigt

På 30 år har vi ökat köttkonsumtionen med 30 % läser jag i Miljömagasinet. Där får jag också veta att en indier äter i genomsnitt 5 kg kött om året, en svensk 80 kg och en amerikan 120 kg. Köttproduktionen står vidare för nära en femtedel av klimatpåverkan.

Nu är det dags att kött och det som behövs för köttproduktion beskattas hårt. Köttätandet måste minska, både för att rädda klimatet, skydda djuren och ge de fattiga befolkningarna på jorden en bättre tillvaro. Hungern ökar i världen, marken måste användas mer effektivt och ge mat åt många, och då är köttproduktion inte det rätta.

Men det är märkligt tyst om köttproduktionens påverkan. Får man inte röra skinkan på folks smörgåsar?

Läs om grisarna som äter på varandra i grisstallet hos en högt uppsatt person i den svenska köttnäringen här

Buddy

Vad händer i en tågvagn om det finns hundar med? Jo det blir genast trivsamt och hemtrevligt. Tycker jag då. Häromdagen när jag klev på Moratåget så såg jag hundar åt vänster och inga hundar åt höger, och då gick jag såklart åt vänster (jag hade ingen platsbiljett så det spelade liksom ingen roll).

I allafall så hade jag sådan otrolig tur att jag fick en stor lurvig Bearded collie som kupékompis. Det roliga var att han ville ligga i mittgången där han såg bättre; det är faktiskt också nästan omöjligt att få in en så stor hund under ett tågsäte. Nåväl, där låg han alldeles vid min sida och hade det så bra. Men vid Arlanda började ståhejet som varade flera stationer. Ständigt var han tvungen att resa på sig och ställa sig vid sidan av sin mattes stol för att folk skulle passera. Tillslut blev den stora hunden stående, det såg ut som om han tänkte: "nej, det är väl lika bra att stå upp, här blir ju ingen lugn och ro i alla fall". Det var så otroligt häftigt med denna sinnesro, hunden accepterade läget, inget mer med det.

Accepterade läget gjorde inte den nervösa man i 60-årsåldern med John Cleeselånga ben som bara behövde böja knät och lyfta på stortån för att kunna komma över hunden. Nej då, han skulle tvunget ha fri lejd vid alla sina nervösa promenader hit och dit. Vart han hela tiden gick har jag ingen aning om, för han kom till exempel aldrig tillbaka med en kaffekopp som man kunde väntat sig. Varje gång stannade han framför hunden, uppfordrande, som om hunden skulle se honom och resa sig upp. Jag satt där och skrattade för mig själv flera gånger. Sån cool hund!

Marknadens smarta metoder

Igår när jag var på väg för att ta tåget till Västerås var det något som fick mig att börja fundera över vart allt är på väg och vad vi lever i för tid. Jag var på väg mot spår fem när jag såg ett jippo mitt i centralstationens hall. Två gamla SVT-reportrar korsade plötsligt min väg och stannade strax för att montera sin stora kamera på ett stativ. Jag stannade också upp och undrade vad som kunde ha väckt deras intresse.

Ett pepparkakshus och en stor folksamling, barnfamiljer och fler filmare. På ett stativ utanför huset stod den enda information som gick att finna: ett recept.

Det är typisk, ett recept, godsaker och lek får folk att kasta vad de har och rusa dit. Men vad ska inslaget SVT filmar användas till? Jag gick runt huset och upptäckte då skyltarna. Så public service är intresserade av Mildas julståhej?



Jaha, tänkte jag och såg bort mot den andra kampanjen i hallen, några meter därifrån. 2 grader.se kämpade för att få till globala klimatavtal för att stoppa uppvärmningen av jorden och hindra isarna att smälta. Var det folksamling där? Nej, de tappra aktiva lyckades fånga in en och annan förbipasserande och få dem att skriva under en namnlista.

Jag försökte gå mot spår fem igen, men flera gånger återvände jag för att jag liksom bara måste kolla en gång till. Vad är det frågan om egentligen?

Makten som stora företag har, de sätt som vi alla binds till händer och fötter av olika marknadskrafter. Jag vet inte, det enda jag vet är att det gäller att vara supervaken för vad man blir indragen i, all denna smygreklam. Barnen, vad finns för lämpligare grupp att försöka bli ett namn hos, än de blivande lättpåverkade konsumenterna?

I rulltrappan

Igår tog jag tunnelbana ut till Husby och deras bibliotek. Det var kanske sju år sedan jag var där sist, då inbjuden att läsa poesi. Jag känner en enda person som bor i Husby. Den personen var det många år sedan jag såg. På 80-talet arbetade jag också några månader där och i Akalla som parkarbetare, åt lunchen klockan kvart över tio, med gubbarna, alla hade vi plåtlådor med lunchmaten). Nu var jag alltså där igen för att lyssna på arbetarförfattaren Mary Andersson (vilken fantastisk berättare! återkommer till henne senare) och jag stannar i två timmar. När jag så är på väg därifrån, precis har stämplat min SL-remsa i spärren och åkt kanske två meter ner i den stupande rulltrappan, så ser jag honom jag känner i den rulltrappa som är på väg upp på andra sidan. Han hänger lite trött och ser mig inte.
- Bosse skriker jag. Men något har hänt under dessa år, för han kisar och lutar sig fram, hans syn verkar ha försämrats. Jag ropar igen.
- Det är Jane.
- Ah, ropar han tillbaka och vinkar. Är det bra?
- Allt är bra. Med dig?
Svaret väntar på sig. Vi kommer allt längre ifrån varandra.
- Det är bra, ropar han slutligen.

November V

November IV

Dimma droppar ner på asfalten blött hår blöt hud båtlyktorna speglar sig i viken silhuetten av Årstabron i sidenvit byggplast

dimman vid hennes fötter änderna änderna rör sig vattenytan ytan stiger och försvinner

dimma kväll kvällar i november som en blöt kyss kyssar mörker

varm värme dropp droppar från löv löven vått hår över näsryggar ner på min mun din mun asfalt och lera jord och himmel

XL

Det är lutningen på din ryggbåge böjd över din Monarc och den matta reflexen av regntung gatlyktas ensamma sken som stöter emot din manschesterjacka

skärvan i min hand

skymd bakom allt kan jag känna igen röken
jag blir stående med öppen mun händerna halvt lyfta mina fingrar och mitt hår är regn
regn på min näsa och jag ser din

någon av oss gråter

Du är ögonkastet inristat i revben ögonlock tunga tand
svarta grenar och vänstersvängen över Hornsgatan rakt emot mig

mina fingrar och hår är regn

X#

en svärm svarta ungsparvar,
en till två grå fyllekajor utspridda i hörn
ovanför bardisken dansar två sumobrottare i stringkalsonger
- Nu får jag ont här, säger du, böjer ner ditt huvud och lägger en hand över ditt bröst, över din stickade, tjocka tröja, du slår ihop boken. Jag trodde det skulle bli du och jag den där gången du vet, din mun är nära min.
Jag sitter med kappan på, utanför kör plogbilen, jag luktar snö.
Du lyfter trött den 6:a som just kommer glidande över den blanka mässingsdisken.
Vi ser på varandra. Du sveper med läpparna över mina ögonlock. Jag drar med handen oväntat över din mage, sträcker mig mot värme, håller dig nära.
Det är lördag och servitrisen ropar mellan borden åt vårt håll. Vi säger inte mycket, jag ser på människorna bakom dig. När natten lägger sig ner går vi i väg planlöst som en ensam hund följer en annan ensam hund, mot någons port, din. Det är plötsligt New York, du balanserar på en kantsten kring en plantering och ler mot mig
jag räknar våningarna på det högsta huset, igen
du leta efter dina nycklar, igen.
I natten kör vi inte fairplay, men vi älskar varandra. Jag älskar dig mycket mer än någon av oss vet. Du friar, men jag säger nej.
Dina ögonvitor glimmar i mörkret, bakom dig ser jag mörka fönster och en himmel.
Jag somnar återigen på din arm med kappan på,
utanför de gardinlösa fönstren lever staden, ögon i fönster och persienner som vinklas. I gryningen hör jag hur du skriver på din skrivmaskin.

Fågelsång i novembernatten

Vaknar klockan 2 av en fågel som sjunger som besatt utanför mitt fönster. Jo, det är helt sant. Jag ligger en stund och lyssnar innan jag går upp och vinklar persiennen försiktigt för att inte min rörelse ska skrämma bort fågeln, och där ute, i skenet av gatlyktan, sitter en stare på en kal gren tung av vattendroppar. Marken är blöt, solen långt borta och ändå, fågeln sjunger arior, så där som när det är vackert och trevligt.

Jag kan såklart inte somna om. Jag sätter mig istället och läser lite gamla anteckningar, skrivböcker jag hittade i garderoben. Jag fyller i lite viktiga papper, sen börjar jag känna mig lite trött i alla fall. Två timmars sömn hjälper inte. Fågeln har slutat sjunga också. Den regnvåta grenen är tom. Fuktdimmorna ligger tunga i gatlyktornas dova sken.

Online stage

Igår fick jag tips om att det finns en onlinescen för poesi:
www. yourmic.com
Det tycker jag är verkligen en kul idé. Den här videon gillade jag.
Migrations av Dorian Merina
Vill du se något med riktig livekänsla? Här har du Dance of the Mad Bastards

(Bilden ovan är ett självporträtt från 2000)

November

05.45 Tidig morgon. November. Gatlyktorna lyser över gångvägarna i parken. Några fönster lyser.

Skamliga ockrare

Igår hade jag verkligen svårt att sitta still när jag såg Uppdrag granskning med Janne Josefsson. Programmet granskade verksamheten med Hotellhem för bostadslösa barnfamiljer. Ett ynka, nedgånget rum som kostade 4000 kr i månaden hyrdes ut för 20 000 kr i månaden. Årligen går 60 skattemiljoner i Stockholm till detta. Och hur de stackars familjerna och barnen hade det!

Flera gånger reste jag mig upp ur soffan, så där att jag bara ville göra något, jag kände mig så otroligt upprörd av att se dessa så kallade folk som arbetade med, eller tjänade på utsatta människor. Antingen var de så korkade att jag omedelbart ville ringa upp till löneavdelningen för Stockholms socialtjänst och säga att min skatt, som varit med och betalat deras lön omedelbart skulle dras in, retroaktiv för 20 år.

Eller så var de så giraktigt lögnaktig att jag fick lust att åka upp till det vidriga företaget omedelbart och skälla ut dem, på stående fot. Lögnarnas lismande, idioternas totala okunskap, oansvar och brist på kreativt tänkande. Mitt i allt detta, några stackars barn och föräldrar som ständigt kränktes. Helt oacceptabelt! Socialtjänsten slänger bort våra skattepengar, låter giriga människor tjäna storkovan och får barn och föräldrar att känna skam.
Oseriösa företag måste rensas ut och nya intelligenta och långsiktigt kreativa människor anställas i socialtjänsten!

Se filmen! Här

Mitt liv som hund!

Klagomålen på vädret duggar in, eller snarare peppras cybervärlden, och även den vanliga fysiska, av besvikna och olyckliga människor som berättar om sina försök att stå ut. För mig är det helt obegripligt.

Vad är det för fel på mig? Är jag egentligen en hund? Varför tycker jag annars att en av dagens höjdpunkter hittills, var min tidiga morgonwalk i motvind då jag fick ansiktet pepprat av snöblandat regn? Jag kände mig faktiskt rent och skär lycklig. Det blöta i ansiktet, det var som att bada.

När jag badar, badar jag inte som vanliga människor, typ simmar runt lite. Jag hoppar och stänker och leker fisk och valross och delfin och jag älskar speciellt att göra volter i vattnet och komma uppfrustande och slänga med håret som hundar skakar på sig. Så det är nog så: Jag är en hund.

Bilden ovan ger mig rysningar av kärlek och värme. Jag är elva år och älskar airdaleterriern Happy som jag fick låna för promenader av en granne.

Atlanten

För inspirationen, lyssna på Björk! Ibland brukar jag tänka på en sak jag hört berättas om henne: Innan hon var upptäckt, långt innan hon blivit den världsartist hon länge varit och bodde på Island, ska hon en gång (eller kanske varje dag) ha cyklat den långa nedförsbacken som det var från hennes familjs hus ner till byn. Hon hade en neonfärgad overall på sig och skreksjöng hela vägen ner. En helt underbar bild som får mig att längta efter vidder där jag också kan cykla ner mot Atlanten i full fart skrikande och sjungande.

Genuskodat?

Nu ska det avgöras om en busschaufför som drabbades av svår foglossning under sin graviditet har utsatts för diskriminering av Försäkringskassan. Foglossning är en naturlig del av en graviditet menar kassan. Att den gravide har så ont att hon hasar fram på kryckor och inte kan sköta sitt jobb har liksom ingen betydelse. Men nu ska det avgöras juridiskt.

Varför är det så här? Kanske finner vi en del svar om vi läser forskare, Eva Lindholms undersökning av informationsmaterialet " Att vänta barn" som alla föräldrar får vid sitt första besök på Mödravårdscentralen. Enligt henne borde detta material omgående uppdateras, det är fullt av genuskoder, som betonar mammans skyldigheter och pappans rättigheter, att mamman kan förvänta sig diverse besvär och krav, och pappan däremot ett mervärde av ett föräldraskap.

Citat: "Avsaknaden av ett genusperspektiv i föräldravården/utbildningen riskerar i kombination med vårt i övrigt ojämställda samhälle (arbetsmarknad, inkomster, politiskt inflytande, makt) att ge män ytterligare en maktposition gentemot kvinnor. Avsaknaden av ett genusperspektiv gör också att man bara, istället för att ifrågasätta gamla normer om kvinnans skyldigheter att ta hand om sitt barn, lägger till nya, det vill säga pappans rättigheter att ta hand om sitt barn. Hur ska dessa två existera parallellt och vilken ska ha företräde i en tvist?"

Läs hela gärna artikeln som PDF här
(Där finns dessutom flera intressanta artiklar i tidningen, väl värda att läsas, jag har bidragit med en hel del material till exempel).

Rapport

Höstmorgon 1 november. Jag bakar för söndagsfrukost: dinkelbröd med soltorkade tomater och oliv. Utanför är hösten disigt fuktig, barnskrik från lekplatsen, flera hundar skäller långt bort, huset sover, bara jag och kaninerna är vakna.

Uppdaterat min blogg med en ny "Boken jag läser nu", läser en annan blogg om skrivinspiration (Victors) och känner hur min skrivkramp reser sig som en mur. Igår var jag på poesi i en källare, vidare till en 50-årsfest och sedan hem igen.

Blev stående utanför min port och såg på den stora gula högen av löv som blåst ihop vid stammen av ett träd. Så vackert, gula löv som en matta runt trädens fötter och runt buskarna i bersån. Löv överallt. Måste kasta dem högt upp i luften.