En humla från 1700-talet

En över 200 år gammal humla i en svensk gammal Ringblomma. Nej, jag skojar så klart med er! Den här är ung och fräsch nollåtta från 2009. Född i en närförort, men invandrad till innerstan på försommaren samma år, okänt om han hade familjen med sig. Titta så fint han lyfter på naturkraft, helt miljövänlig.

Har jag fått en överdos av historiens vingslag nere i forskararkiven?

Fri

Saltvattendyk i bara vårt hav
återseendets ljuva kyss
jag klipper ytan som en delfin
du är en fyr
jag ser dig på långt håll
kallsupar
vågig bottensand
vattnet friar runt dina fötter

Upp som ett skott

Jaha, så var det en ilsken hantverkare, eller var det en överförfriskad som däckat i soffan och sedan råkat komma åt fjärrkontrollen till stereon så värsta radion på högsta volym dundrade ut över gården kl 6 i morse. Först fattade jag ingenting, försökte få upp ögonen och se vad klockan var (jag hade legat och funderat på ett manus sent så det var svårt att få kroppsdelarna som gått ner i djup vila att reagera blixtsnabbt), men såg bara någon otydlig gröt på klockradion först. När jag lyckades urskilja siffran 6 blev jag så förbannad att jag vaknade.

Kroppen upp, men fortfarande inte ögonen öppna. Ni vet hur det är man bara kan inte, inget reagerar. På med byxor och skjorta, snubblar till när ena benet är i byxbenet, det andra utanför, ni vet, man nästan trillar, fötterna i sandalerna och sedan ut på gården. Väl därute när jag följer ljudet och behöver se åt det håll jag lyssnar, märker jag att jag ändå inte är vaken, kan bara inte öppna ögonen och fokusera riktigt, vare sig hörsel eller syn, så det är lika bra att gå in igen. Acceptera. Stänga fönstren. Ingenting kan jag göra förrän jag är vaken och då kommer jag på att jag inte orkar. Måste få sova. Men det kan jag inte heller. För plötsligt är det alldeles tyst, någon granne har kanske klått upp stereoägaren och klippt av sladden, och jag har fortfarande inte fått svaret på frågan: Varför klockan 6 på högsta volym. Hur gick tankarna när fingrarna vred volymknappen på max?

Betty 24: K.Å.L

Jag körde förbi Betty ikväll. Hon blir alltid lika ställd när man besöker henne utan att ha förvarnat, öppnar dörren som om hon väntar sig en inkallelseorder eller polisen eller en galning. Hennes ögon är uppspärrade och det tar alltid att tag innan man kan föra ett normalt samtal med henne, hon snurrar runt och plockar undan och försöker liksom rätta till fasaden.

Jag gick bakom henne mot köket.
- Men Betty,vad mycket mat. Jag såg mig om och på de ugnsformar som Betty ställt på några platser i köket. Men varför har du kålpudding i dem alla, fortsatte jag och såg på Betty.

- Va, svarade hon frånvarande, putsade diskbänken samtidigt som hon tuggade ur munnen och plockade upp tidningar som låg utslängda över hela köksbordet.

- Ska ru ha kålfest va? försökte jag.
Betty bara stirrade på mig.
- Jag menar bara, väntar du gäster kanske?

Jag fick inget svar. Betty drog nu ut dammsugaren ur skåpet och började dammsuga mattan i hallen.

Jag gick efter.
- Ska du inte äta klart först?

Betty, stannade dammsugaren.
- Just det ja. Hon gick mot köksbordet och satte sig.
- Du har lagat mycket mat.
- Så det räcker.
- Räcker?
- Hela veckan.
- Kålpudding hela veckan?
- Det är jättegott. Nu såg Betty upp på mig. Vill du ha? Hon sträckte sig mot en form men den var fortfarande varm så hon drog snabbt tillbaka handen.

Jag gick och hämtade mig en tallrik och slevade upp lite pudding på den och satte mig ner och åt med Betty.

Radion stod på hela tiden. Någon obegriplig kanal.
Varför har Betty alltid så konstiga kanaler på radion när hon äter, tänkte jag.

Plötsligt började Betty skratta.
- Vet du, jag kom och tänka på en rolig grej. Du kommer ihåg X va? Du kommer ihåg han klagade på att jag åt så fort va, som en hund.
- Mmm, svarade jag.
- Men kommer du inte ihåg hur otroligt lång tid han tog på sig när han skulle börja äta, han kunde ju putsa gaffeln en halvtimme innan han satte den i maten.
Nu skrattade Betty så hon var tvungen att hålla för munnen för att inte spotta ut kålen. Hon gurglade lite och jag började också skratta. Vi skrattade så högt att den psyksjuka sjuksköterskan bredvid bankade i väggen med sin mans skoterkängor.

Min morfar John

Det här är min morfar Johan eller John som han kallades, på en klippa i Stockholms Skärgård 1915. Min morfar föddes i Vasastan i Stockholm år 1867 och arbetade bland annat under första världskriget som lokförare på Roslagsbanan.

Min morfar skulle ha varit 95 år när jag föddes, om han hade levt då. Men han dog redan när min mamma var 14 år. Om min morfar levt idag skulle han vara 142 år gammal.

Jag tycker om den tanken. Jag tycker om det långa band bakåt som tidigt finns i vårat släktled. Jag tycker det är svindlande att tänka på att min mammas pappa levde i över 30 år på 1800-talet. När min mamma växte upp i Vasastan fanns det gott om bryggarhästar på gatorna, det är också en svindlande tanke.

Betty 23: ?

Betty kom viftande med flera tidningar och några utskrivna kulturbloggar i morse.
- Nu måste du hjälpa mig, sa hon.
Vi satte oss på gården och Betty bredde ut några av alstrena framför mig.
- Hjälp mig att förstå, sa hon och pekade på några olika kultursidor och utskrifter.
Jag böjde mig ner över tidningarna och tittade lite på måfå. Men det enda som fångade mitt intresse var bilderna, de såg jag på en stund och försökte med någon ingress..förskjutet focus, konturerna, konceptkonstens fall. En bloggare var förbannad över att en annan kulturskribent skrivit av en flyer.
- Titta här, Betty sköt över en tidning. Här står det att åttiotalet var decenniet man skulle tråka ihjäl sin publik.
- Va, sa jag och lutade mig fram för att läsa.
- Hur har de tagit reda på det?
- Inte en aning, de kan väl knappast ha gått ut och frågat folk i alla fall.
- Tror du inte?
- Jag minns inte att jag ville bli uttråkad på 80-talet i alla fall, det enda jag ville då var att ha roligt.
- Precis, säger Betty.
- Nej jag förstår faktiskt inte, men jag har ju inte läst kultur så mycket heller.
- Det jag undrar mest är när de har tid att tänka alla de här tankarna. Har de inga arbeten att sköta?
- Det kanske är softa jobb.
- Jäkligt softa då, typ spärrvakt.
- Stod det verkligen att publiken ville bli uttråkade på 80-talet?
- Publiken ville kanske inte bli uttråkad, men kulturtyperna ville gärna tråka ut sin publik.
- Hade de så tråkigt?
- Typ.

Betty 22: Gör nåt!

- Tror du det finns något att göra åt ensamheten i det här landet, frågar Betty.
Hon står på min parkeringsplats och ser på medan jag packar kamerorna och stativen i bilen. Vid hennes fot sitter grannens fina Airdaleterrier hon ska passa. Han är sober i sitt sätt, lite adlig på något sätt. Hon fortsätter: Jag ser på folket och jag undrar: men vad gör de här, vad är viktigt på den här platsen? Det mesta verkar så meningslöst, säger Betty.
- Meningslöst?
- Handla, träna, arbeta, vad spelar allt för roll egentligen, så många är ändå ensamma och olyckliga och tar de inte livet av sig så mördas de.

Betty sjunker ihop med hela överkroppen. Hennes hår hänger framför ansiktet.

Jag ser ut på gårdsplanen och stänger bakluckan. Regnet har tvättat träden och det ligger tung fukt i luften.
- Men är det verkligen så illa, frågar jag.
Betty pekar ut över bostadsområdet mot upplysta eller mörka fönster.
- Här inne sitter folk och är så jävla ensamma. Det här landet kanske har det bra materiellt, men det är inte det viktigaste i ett liv.

Hon ser vädjande på mig.
-Men alla är inte helt ensamma, försöker jag.
- Fattar du inte? Barn är ensamma! Ungdomar sitter och gråter för de inte har en enda vän! Gamla ligger ensamma i mörkret och väntar på döden och att någon ska komma till dem tills dess.
Nu stampar hon i marken.
- Varför bryr sig ingen? Det måste gå att göra något åt!
Hon ser argt på mig och fortsätter.
-Kvinnor och män längtar sig fördärvade efter kärlek. Folk tar livet av sig för det, fattar du?
Nu har terriern rest sig upp han snor runt och viftar försiktigt med svansen, ser upp på henne med sina stora svarta nos.
-Ser du? Betty pekar. En enda stor teater är allt här ute. Jag står inte ut längre, jag står fan inte ut längre.
Jag har satt mig ner på staketet vid parkeringsplatsen, jag känner mig alldeles yr. Solen börjar spricka upp. Det luktar friskt. Jag hör hur min mobil ringer envist i flera omgångar inne i väskan i bilen.

Blomhatande sadist?

Vem är det som bestämmer att gräsmattor ska klippas med dundrande maskiner tidigt på sommarmorgnar? Gräsmattan var förresten mycket vacker, beströdd av tusentals vitklöver. Kvällen innan när jag satt på balkongen tittade jag ut på blomhavet och tänkte att jag skulle gå upp tidigt och gå ner och fotografera. Nu väcktes jag istället av monstermaskinen som rytande tuggade sig igenom ett hav av blommor och spottade ut dem som stoft efter sig.

Den stackars killen som körde upp och ner hade stora hörselskydd. Min nästa fråga är? När man nu lyckats skapa sådana underverk som månraketer etc...är det helt omöjligt att skapa en gräsklippare som inte låter som ett inbördeskrig?

Nu sitter jag här på min balkong hörselskadad och ser ut över ett snaggat och naket, blomlöst fält. Vem har beställt den här massakern undrar jag? Inte någon med balkong åt det här hållet i alla fall, det kan jag garantera. I så fall är det en mänska som hatar blommor. Eller en sadist. Hans ihåliga skratt ekar kanske mellan kontorsväggarna just nu när han tänker på hur det känns för oss som sitter här nu och saknar blommorna.

447

någon sitter på en parkbänk och sjunger
tandlös
en haltar som en gammal hund
letar socker i sitt skåp
till kaffe, teet, kakan, spriten

väskbanden på flygplatsen
plötsligt stannar de bara
tomma
gateskylten slocknar
på arrivalskylten bläddras tomma fält fram

ett flyg är borta
svarta vågor och frågor
ingen vågar ens börja gråta

någon sitter i ett radhusområde och ser ut över en gräsmatta

det blåser in genom altandörren
man eldar grisar på Jyskgrillar
någon börjar bli full och degig
någon går barfota mot pendeltåget
det har regnat
får inte upp paraplyet
har inget paraply
har tappat bort sig

vad gör han här
samma fråga i 30 år
inget svar

på flygplatsen
har flygvärdinnorna gått till en annan gate
man hör ekot av deras klackar
det finns inga väskor att lasta av
ett flygplan har försvunnit
man vågar inte ens lyssna efter de anhöriga som trycker på
bakom väggen

i Bålsta brinner det i en gräsmatta
inget mer

sen börjar det regna

(Copyright Jane Morén 2009)

Betty 21: Smile

Betty fick banka flera gånger på dörren tidigt i morse innan jag hörde henne. Jag hade haft väckarklockan på, trodde jag, men så var inte fallet. Jag skulle skjutsa henne till flyget så hon slapp ta taxi, hon gillar inte när chaufförer kör fort eller vårdlöst.
Jag kisade med ögonen när jag äntligen öppnade dörren och hon stod där.
- Men herregud jag tror aldrig jag sett dig yrvaken, sa Betty.
- Nej, jag är ju vaken jämt, svarade jag.

Jag gav henne bilnycklarna så hon kunde packa in sina grejer medan jag klädde på mig och drack lite filmjölk direkt ur förpackningen innan jag gick och satte mig vid ratten för att köra iväg. Vi åkte under tystnad först, så brukar det alltid vara. Betty var fullt upptagen med att titta ut på landskapet vi passerade. Det är en fin sommarmorgon och skönt med så lite trafik så här tidigt. Inte förrän vi kört flera mil börjar hon prata.

- Jag har tänkt hela natten sa Betty.
- Har du inte sovit, svarade jag.
- Jag menar innan jag somnade och när jag vaknade alldeles för tidigt.
- Mmm, mumlade jag och stannade vid en stoppskylt.
Betty vände sig om mot mig.
- Vet du, igår förmiddag var jag jätteglad, jag hade skrivit något jag tyckte var så bra och jag delade min glädje med tre personer.
- Mmmm, mig.
- Ja, dig, men också två andra.
- Ja
Det var tyst en lång stund.
- Fatta, om du är skitglad för du har lyckats ta den där bilden, lyckats plantera en stor buske rätt eller bara fått mer lön eller kanske träffat någon. Jag blir ju glad som ett barn själv av att se din glada uppsyn då. Det smittar ju leendet och glädjen, jag börjar ju le själv även om jag innan inte var på så bra humör.
- Men inte de menar du?
- Den ena gav mig en syrlig kommentar: Du verkar ha ett bra självförtroende och ett snett leende. Du vet, allt blev bara is plötsligt. Det var som att få en hink kallt vatten över sig. Jag försökte tänka att det var ju den personens problem, som inte kunde dela en väns glädje, men det spelade ju ingen roll egentligen, det magiska ögonblicket av ren, pur, naiv glädje var ju försvunnet.
- Du kanske inte borde visa när du är så där glad.
- Antagligen inte.
Jag såg ut på några hästar som stod och sov i en hage vi passerade, det såg så rofyllt och problemlöst ut.

- Men tänk vad mycket glädje man missar då, jag menar det är ju mycket roligare om man kan få dela den med andra. Ska man gå där och le och skutta för sig själv, hur kul är det? Och när någon dyker upp ta på sig en bekymrad, nonchig, uttråkad min så de inte ska misstänka att man har något de kan ta ifrån en. Vilken teater, snacka ensamma de måste känna sig innerst inne, de som inte kan dela lyckostunderna med någon, sa Betty och såg verkligen ledsen ut. Vet du att jag faktiskt grät länge sedan, när jag kommit hem. Det var som en örfil mitt i glädjen.

Vi var tysta en stund och tänkte. Flygplatsen närmade sig, vi kunde se den nu och resenerverna började vibrera i oss, även i mig trots att jag inte skulle åka.
- Det ska bli så kul, sa Betty och hoppade upp och ner i bilsätet när jag jag körde in mot trottoaren utanför avgångshallen. Vilket jobb jag fått. Kom, kom med in en stund, jag bjuder på något, om det finns något öppet, sa Betty, lutade sig fram och såg på mig med ett ansikte lika öppet och förväntansfullt som hos ett naivt barn.
- Jag älskar dig Betty, sa jag,
- Jag älskar dig mer, sa Betty.

Tre broar bort

Tre broar bort och en röd halvmåne väntar min mamma

jag äger världen på ryggen av varje bro
farten
vinden i ansiktet
jag kör för fort in på gården
faller omkull skrapar pannan mot muren
det är släckt i nästan alla fönster
månen är ett trött öga

porten svart

det står om de som gått ur tiden på anslagstavlan
men jag vill inte veta av någon tid som går ur någon

var är tiden i mig, dig, henne där? svara!

min mamma väntar på mig
månen är brons
vi dricker kaffe mitt i natten

köksklockan tickar på

Tre broar bort och en röd halvmåne
jag tar de alla i ett enda andetag
dig med
din andedräkt
jag ser dig ofta uppe på broarna
de trasiga minnena
vi cyklade tillsammans till min mamma
din var död
det är så nära att jag ringer dig varje dag
det är som att ringa sjukhuset
be om en riktigt farlig operation
en utbränd läkare som bara har sekunder kvar innan han störtar in i väggen
skalpellen
ormtungan
giftet i alla innerfickorna

tre broar bort tränar jag för Parisloppet
jag vinkar åt mamma i fönstret
i gryningen
hon börjar vänta på mig
vi dricker kaffe mitt i natten

jag tar de alla tre i ett andetag
dig med

(Copyright Jane Morén 2009)

Pocket

Det vackraste på jorden läggs ut som rekvisita

i skogarna
på vägarna
i trapphusen

man hackar gryning, dag och kväll
skövlar, petar, gnager, trycker upp
våldtar, torterar

kastar ut dem med benen isär över järnvägsspår
i kulvertar
knölar ihop dem i påsar
med benen åt norr och näsan åt söder

nerstucken, ihjälhamrad, kvävd, sprängd, uppeldad

lägg henne åt väster
under en traktor
under en våldtäktsman
under en yxas hugg
ett reps smala ögla som dras åt

kasta ut henne i en vitsippsbacke!
på en åker
i ett soprum
i en bottenlös sjö

vi vill se det igen ropar biografpubliken!

kasta henne naken med benen isär på en sandig skogsväg
där ett gammalt par ska upptäcka henne
knöla in henne i en baklucka
häng henne i ett träd
kasta henne någonstans
som en spya
som sopor
avfall

finns det på pocket?

blotta hennes kropp
stick kniven i hjärtat på henne
se henne vit kall död blå blodig svart röd
pocket eller inbunden

men aldrig mer det vackraste på denna jord

vi vill se henne skallar ropen
vi vill se henne
utbredd som ett lik med benen isär och krossad skalle

gärna på ett järnvägsspår
eller sprängd i luften
i en campingvagn
knivstucken i bara underkläderna
helst naken

(Copyright Jane Morén 2009)

Halshuggen höna springer ändå

En dag i en lantlig idyll för 25 år sedan får min chef på gården där jag arbetade en idé: Det är för många hönor i hönshuset vi har på baksidan av stallet och nu tycker hon vi ska använda dagen åt att nacka några. Nacka? Jag vet inte ens vad det egentligen betyder. Det låter ungefär som att ta en kanin i nackskinnet och bära honom någon annanstans. Men snart ska jag bli varse vad det innebär.

En man från en granngård kommer ut och jag börjar ana något när de bär ut en stubbe på gödselstacken. När han kommer med en blänkande yxa i högsta hugg blir jag alldeles kall. Jag ser hans rygg gå mot hönshuset. Jag tänker på mina hönor. Alla mornar och kvällar jag går ut dit och matar och hämtar ägg hos dem.

Min chef ropar på mig, jag hör tjatter från hönshuset. De kan inte fånga dem, hönorna är som galna. Så det blir jag, den de känner som får äran att fånga in några av dem.

Hönorna läggs med sina smala halsar på huggkubben. Kjell svingar yxan över huvudet och plötsligt springer mina vänner hönorna halshuggna och huvudlösa kors och tvärs över dyngstacken.

Några timmar senare, när jag går i stallet alldeles skakig och sopar gången efter att vi ryckt av dem alla fjädrarna, ropar min chef att maten är klar. Jag går trött upp mot huset och sätter mig vid vaxduken vid det runda stora köksbordet. Flugpappret i taket och surret av fläkten och så ser jag henne bära fram sin största gryta i aluminium.

Jag reser mig lite upp och ser ner i grytan.
- Nykokt höna, säger min chef och ser nöjd ut.
Jag säger ingenting. Där ligger mina vänner hackade och blandade med potatis och kål.

Inte Paris!

En kväll satt jag en stund på en terass och skissade i mitt block. Under den tiden utspelade sig ett samtal mellan ett par som planerade semester tillsammans. I alla fall verkade kvinnan vilja resa någonstans på sin ledighet.

- Kanske vi skulle ta en resa till Paris, säger hon.
- Inte Paris, det har jag ju sagt, svarar mannen och ser upp på henne med minen av att är hon inte klok.
- Kanske skulle vi åka luftballong, försöker hon, skrattar till lite och pekar mot ballongerna ovanför våra huvuden.
- Men jag har ju sagt till dig att jag inte tycker om ballonger, svarar han och fortsätter äta.

Hon tystnar ett tag. Läppjar lite på sitt vita vin, slänger några ord med servitören som kommer förbi.
- Det är ju en sådan underbar sommarkväll, vi tänkte vi måste ta oss ett glas vitt i alla fall säger hon och ler och nickar mot sin man som dricker öl och äter köttbitar.
Servitören ler vänligt och fortsätter arbeta.
Kvinnan vänder sig halvt om på stolen och ser sig om, försöker njuta av den underbara kvällen själv. Efter ett tag kan hon ändå inte låta bli att försöka.
- Vi kanske ska ta Finlandsbåten och bada i spat, säger hon.
- Men jag har ju sagt att jag inte gillar spa. Dessutom måste du fråga mig innan du bokar något, det har jag ju sagt åt dig, säger han, fortfarande med mat i munnen.

Jag skissar under tiden vid bordet bredvid. Tecknar av fötterna under borden runt omkring mig och porträtt. Det är en fin kväll och alla som överhuvudtaget har minsta lilla chans har tagit den och sitter nu ute under sommarhimlen och småpratar över mat och dryck.

Kvinnan har tystnat. Hon dricker sitt vita vin. Mannen är upptagen med att äta.

Texas

Alla går på Strandvägen idag
hettan är så stark att trafiken blir helt stillastående vid Djurgårdsbron
spårvagnarna klingar i ringklockor
men ingen kommer fram
båtarna tutar i Nybroviken

kastanjerna
gräddtoppsträden med rödströssel
Swedenborgsgatans jämna gator
hela stan sitter på gatan idag
cykelklockor ringer
man spelar kort under kastanjerna

Den stickande solen,
stek ett ägg på min rygg!
ja tack,
koka ditt kaffevatten
bränn gamla brev

hela världen är borttappad, filt mot filt
varenda ruta är passad, inträngd,
krävd på
badbyxa mot badbyxa

varenda kryss
flip flop
Långholmen

en servett
busschauffören vill slita skjortan av sig
stanna bussen och stiga ur
gå ner mot vattnet samtidigt som han klär av sig
passagerarna sitter först kvar
innan de följer efter

hela staden brinner
asfalten bränner de barfota
luften dallrar
som Texas på film

och så de ensamma
de som inte vågar sig ut
de som inte kan ta sig ut
de som ingen har att gå med

de kallsvettas
obeslutsamma i sina hallar
solen kallar
tränger sig in genom rullgardiner
slutna ögon
ursäkter

ljuden från gatan

trappor
rullstol
ångest

dörrar stängs ljudlöst
dörrar lämnas öppna!

hela staden går på bryggorna
varje ruta är ikryssad
filt mot filt
hud mot hud

många flyr upp i bergen
vid källorna
dyker ner i svartsjön
öga mot öga med en ensam fisk
blåa ögon, gröna ögon
näckrosorna är röda
idag
kyssarna!

hela världen brinner
hud mot hud
varenda kryss är taget
yrsel och drömmar
snedsteg och vrickningar
drömmen om en kyldisk

bordsfläktarna ger allt de har
det brinner i sladdarna
men inget räcker
folk viftar med allt de kommer åt

dyker
ljudet av världen dämpas
sjögräset
röda klippor
kolsyrebubblor i näsan
luggar rinner bräckt
när några bryter ytan som delfiner

hela staden blossar upp
en böld, het och monstruös
öm och omslingrande

en örfil
det finns inga halvtomma stolar
de ensamma drömmer bakom gardinlösa fönster
vandrar gata upp och ner
man ser de som en rörelse bakom en persienn
bakom ett träd
en vinkling
en skugga i ögonvrån
någon som viker undan med blicken
men som inget hellre vill

hela staden flammar
drömmarna tar aldrig slut
de skygga vindlar runt på ostyriga gatstumpar
massorna viftar med allt de har
är det här allt vi har!

(Jane Morén 2009)

En natt i februari 1986

Det var en vacker natt, vad jag minns den 28 februari 1986. Det mesta är vackert när man är lycklig. Jag dansade med min kille L på en av klubbarna i stan. Han var lika besatt som jag i dans och vi snurrade runt i piruetter, benspark och egen koreografi. Plötsligt bröts musiken och diskjockeyen tog mikrofonen. Det var någon gång runt midnatt:
- Tyvärr, ni måste gå hem nu. Vi måste stänga, Olof Palme har blivit skjuten, sa han.

Jag och L såg på varandra. Hans vita hår var självlysande mot spotlighten från scenen. Hans ansikte askgrått Jag såg på honom ett tag. Jag såg på leopardklänningen jag hade, på hans blanka smala byxor, på lamporna i dansgolvet. Jag utbrast:
- Men sånt kan man väl inte skämta om.
Vi stod kvar någon minut, flera av oss, som bedövade väntade vi på att musiken skulle skruvas upp igen och dj:n be om ursäkt för ett dåligt skämt. Det gjorde han inte. Lamporna tändes. Jag minns hur vi hämtade våra kappor i garderoben. Hur vi gick genom Berzeliipark, ut i Kungsträdgården, förbi Operan. Det var kallt, vi frös och gick framåtlutade, betryckta, chockade eller bara förvånade. Sen minns jag inget mer.

Samma förträngningsmekanism slår till när jag läser på rubrikerna att Michael Jackson dött av en överdos. Sånt ska man väl inte spekulera i innan han dött heller, är min första reaktion när jag börjar läsa artikeln på nätet i fredags. Det tar ett tag innan jag förstår att det är sant. Han är död. Man spekulerar i hur han dött. Hela världen tänder ljus.

I februari 1986 tände man upp på klubben. Det oerhörda hade hänt. Inget mer blev sig likt. Någonsin.

Ill: Jane Morén

Bad

I flera dagar har jag nu blivit alltmer indragen i virveln runt Michael Jacksons liv och död. Som en spegel spräckts och nu ligger skärvorna där och jag bara måste ta upp och vända på dem alla. Något är förlorat. Jag känner en obegripligt stor förlust.

Det är som om det är tiden som visat sig och sin makt. Bara stannat klockorna och tvingat mig tillbaka. Jag jobbar på för fullt med mitt stressiga jobb och i varje paus ser jag på Michael, video efter video, hans danssteg. För det är dansen som hypnotiserar mig.

På 80-talet dansade jag mycket. Nu kommer tiden tillbaka till mig. Längtan efter den magiska upplevelse det kan vara att bli totalt uppfylld och komma i trance, den totala känslan av att vara precis där, exakt där, i rytmen, allt stämmer, allt finns, allt är så totalt. Det är få saker som kan få mig mera lycklig och hel.

Så jag sugs in i Michaels rytm och känner den där lyckan pulsera genom kroppen. Och vill dra tiden tillbaka. Både för att något ska rädda Michael och för att tiden inte ska gå ifrån mig.

Här kommer därför två av de videos jag blir mest indragen i.

Bad på You Tube

eller Blood on the dancefloor här