Klockan 9 i morse stod vi på kajen i Nynäshamn med varsin sjömanssäck. Betty, jag och hennes kusin Inge. Vi skulle mönstra på en 100-årig tvåriggare på sista dagsetappen mot Bleckholmen. Klockan 9 var det redan 20 grader varmt men vinden var obefintlig så vi fick gå för motor första biten. Eftersom vi tillhörde besättningen på 12 man var det en del som måste göras, segel skulle firas, halas, spännas och slackas och däcksgolvet översköljas av vatten varannan timme. Vi lät hinkar dyka huvudstupa i det skummande vattnet vid båtens skrov och firade sedan upp dem med rep.
- Vilken tråd, ska jag dra i, envisades Betty med att fråga, var gång hon stod bakåtlutad och försökte lista ut vilket rep som hörde till vilket segel högt däruppe, i den mast vårat arbetslag ansvarade för.
Varje gång skrattade en av sjömännen så hela hans kraftiga överkropp skakade.
- Tråden, hahaha, det heter tampen, gurglade han fram.
Framemot lunch steg sånger upp nerifrån kajutan. Det var den gotländske kocken som lagade vegetarisk sjömansbiff, som vi sedan åt ute på däck akterut, i skuggan bakom storseglet. Kaptenen var från Göteborg. Den ordinarie kaptenen var stockholmare och satt i rullstol på kajen och vinkade när vi svängde upp mot Bleckholmen vid femtiden. Han hade halkat på däck, slagit en vurpa och nu satt han där och skrattade med åtta spikar som stack ut ur gipset över smalbenet.
- Vi förtöjer väl i rullstolen? ropade besättningen när de styrde upp den stora båten mot kajen och kaptenen i rullstolen skrattade så han nästan körde över kajkanten.
Det hettade i ansiktet efter solgasset och havsglittret när vi sedan strosade den gamla grusvägen mot Djurgårdsstaden. Då kommer Snoken och hunden Tubbe i sin gamla Volvo med tjutande däck i kurvan mot träbron. Han hade väl bråttom ut på jobb. Vi vinkade och han kastade ut en röd ros. Oturligt nog föll den ner mellan plankorna i bron och drev i väg mot dockstationen, oåtkomlig. Samtidigt skrek de som föll i Fritt fall på Gröna Lund, vi såg deras ben sprattla när de rusade neråt.
