Någon av oss

I gryningarna brukade du stappla upp

hostan

den låg mellan oss på nätterna och rosslade

du svettades

jag brukade hålla din hand

ibland låg jag med munnen mot din fuktiga rygg

jag tänker på dig

om du äter ditt knäckebröd

läser din tidning

och lyssnar på radion

där du är

jag sitter i en stad tusen mil från dina andetag

ändå

när jag böjer mig ner mot minnena

immar jag dina glasögon

någon av oss gråter

Betty 15: London

Idag när jag satt ensam i studion och pustade ut efter den senaste hektiska arbetsperioden; kändes som jag arbetat en vecka i sträck. Det stämde märkte jag när jag bläddrade i min kalender. Och i morgon söndag började det om igen. Nu väntade många dagars scanning nere i källaren. Precis när jag kände mig så där trött och försökte pigga upp mig med färskpressad juice på grape och jordgubbar, ringde Betty.

Jag hörde knappt vad hon sa hon var på någon slags klubb, dunkande monoton dansmusik i bakgrunden, en del tjut och jag hörde att Betty var andfådd och inte stod still när hon försökte prata med mig.
- Jag hör inte, skrek jag
- Vänta, ropade Betty och så hörde jag hur hon sprang uppför trappor.

- I love you my sweetheart, ropade hon i telefonen. Kolla här. Hon lät mobilkameran svepa förbi och visst, nog kände jag väl igen trappan och kristallkronorna.
- Minns du, skrattade hon.
Jag mindes och blev faktiskt andfådd bara av att tänka på hur vi brukade dansa från elva på kvällen till fyra på morgonen, i stort sett i ett sträck.
- Finns stället kvar, ropade jag dumt.
- Ja, fattar du? Jag bara fick ett ryck och tog lite av stipendiepengarna och åkte dit idag. Tog en standby och var i London innan jag ens hann blinka, Betty skrattade. Du vet jag tycker så illa om att sitta ensam just på lördagar.
- Lördagar?
- Du vet , gamla minnen. Att sitta ensam på lördagkvällar uppklädd. Nej det är för hemskt.
- Måste du vara uppklädd?
-Vad är det annars för lördag, sa Betty, och nu lät hon mobilkameran svepa över hennes ansikte. Jag såg att hon var sotsvart sminkad runt ögonen, med långa eyelinersträck ända upp mot tinningarna och blodröd mun.

Jag svarade inte. Jag hade under samtalet gått med min bärbara telefon ner i källaren och in i verkstaden. Blivit stående framför min stora scanner och stod nu och såg på en förstoring som hängde på väggen ovanför. Betty på klubben på 80-talet. På bilden flyger hon en bit ovanför det lysande dansgolvet. Hon har schackrutiga byxor och blå tuppkam. Jag minns hoppet hon tog från diskjockeyns bås och tidningen som beställt bilden. Mitt första välbetalda jobb.
- Jag älskar dig, ropade Betty och så la hon på.

Betty 14: Ultra Dolce

Vi satt i baren, Betty och jag. Vi skulle möta upp Bettys kusin Gunnar. Han kom aldrig, utan ringde från ett plan som blivit kvar i Barcelona, eller var det Lissabon? Jag minns inte, kanske ljög han. Men jag minns att Loungemusiken var förförisk där vi satt i varsin blodröd skinnfåtölj på flygplatsbaren. Jag frågade servitören, då han kom bärande på en silverbricka med våra drinkar, vad det var för underbar musik som drev runt bland oss som satt här i baren. Musiken liksom slet i våra kläder och röster viskade suggestivt i våra öron.
Han slängde med den långa mörka luggen och sa, med tydlig italiensk brytning:
- Ultra Dolce. Vi har musik från hela världen.
Jag nickade, samtidigt som jag vispade med det neonfärgade sugröret i min drink med fruktkött.

Det var en magisk timme och vi sa inte mycket. Både Betty och jag var som uppslukade av miljön. Vi bytte från vårt tvåmansbord, till höga barstolar, satt och lutade våra armbågar mot den spegelblanka disken medan vi såg på bartendern när han rörde sig. Vi var två kattdjur med glimmande gröna ögon uppe i en knotig trädstam i ett snart kolsvart Kenya.

Men vi hörde bilarna som slirade på tögruset därutanför, vadderat bakom en vägg av kuddar och mörka snedluggar.

Senare när Betty låg och funderade på min soffa i min studio gick jag ut på gården och såg upp på himlen. Jag såg stjärnor och jag såg grannen genom fönstret. Han satt lutad över sin radio. Det var hans favoritprogram. Klockan var 23.42 och det var onsdag. Jag såg ut på universum. Tänkte att jag var en världsmedborgare på ett snurrande klot ute i en oändlighet. Tänkte på dem jag inte träffade längre. Någonstans därute i atmosfären måste deras tankar ibland stöta emot mina?

- Gud finns.
Plötsligt hör jag Bettys röst. Hon har gått ut på gården och står nu också och ser upp mot himlen. Sedan springer hon bort till grannen och knackar på fönstret.
- Höj volymen ropar hon när han öppnar fönstret.
Och så är gårdsplanen plötsligt en jazzarena. Saxofoner och klarinetter vindlar sig ut mellan tallarna. Grannen har tagit av sig kepsen och står allvarlig och blundar och gungar i takt med musiken.
- Eldorado?
Grannen nickar glatt flera gånger, men fortsätter att blunda.
Jag kan inte låta bli att sätta på min diktafon. Jag rapporterar från gårdsplanen till mig själv. Präntar in bilderna, men hämtar inte kameran.
- I Cyberspace, där finns Gud, säger Betty och ser bort mot mig.
Jag ser upp i rymden.

Betty 12: Wallraff

Redan klockan fem i morse ringde Betty. Hon hade varit vaken större delen av natten sa hon. Somnat oroligt vid 12 och vaknat med ett ryck strax efter två. Hon hade drömt att överallt där hon gick låg det små hundvalpar, i miniatyr. Hon plockade upp dem och la dem i handdukar så de inte skulle frysa och där skulle de växa till sig.

- Jag plockade upp en yorkshireterrier, det minns jag, och den var jättefin men tummeliten och bara slängd eller glömd på golvet, sa Betty. Men det var inte därför jag ringde egentligen. Lyssna här sa hon och vred upp ljudet på sin dator. Hör du?

Jag hörde röster och breda skratt.

- Vänta, jag kommer över istället, kan jag det, frågade Betty.

- Ok, sa jag. Jag var ändå uppe.

Tio minuter senare kommer Betty med en film hon spelat in.

- Jag var tvungen, jag måste skaffa fram bevis på att det mina ögon ser, och mina öron hör, inte är hallucinationer, sa hon och satte på filmen på min dator.

- Ser du, hon försöker låtsas som om förtycket inte finns, som om hon inte ser att de satt ner henne i underläge. De trackar henne med nonchalans, ger henne inte den information hon behöver och hotar henne, när hon fortsätter prata trots de vill få tyst på na, sa Betty.

- Men varför , frågade jag.

- Du ska få se, sa Betty.

Det vi sedan fick se fick oss att sitta tysta väldigt länge efter att filmen slutat gå. Det var tyst , sånär som på plogbilen som körde förbi ute på parkeringen. Till slut sa Betty något.

- Vet du vad det viktigaste är?

- Nej.

- Att skaffa sig kunskap om sådana här strukturer.

- Ja..

- Jag menar allvar.

- Jag förstår, sa jag. Men egentligen var jag alldeles för omtumlad för att kunna till fullo förstå. Det jag sett var en film om ett våld som inte lämnar några synliga märken. Ett maktmissbruk inlindat i dolda strukturer och mycket svårt att upptäcka just för att det var så svårt att tro på att det kunde förekomma.

- Ett sådant kvinnoförakt, sa jag.

- Det värsta är att kvinnorna är så vana att vara så underställda att de inte ens reagerar.

Plogbilen gav sig av. Det började ljusna. Betty tog ut cd-skivan ur min dator och gick mot hallen. Precis när hon skulle gå och stod med handen på dörrhandtaget sa hon:

- Vet du hur tacksam jag är att jag är singel, sa hon. Inte för att jag inte vill ha kärlek, men för att när jag ser sådana här förhållanden och vad de kostar kvinnorna. Hur makten smyger sig in, nästlar sig in på ett förödande sätt.

Hon gick ut, bort över den nyplogade parkeringen mot sin cykel.

- Ska du cykla nu, sa jag.

- Visst, det är roligt, sa hon och så skrattade hon plötsligt till. Jag gör vad jag vill, sa hon. Du med, glöm inte det.