Människors lika värde

http://youtu.be/hkD589hlGow

Oxpiskan kommer!

För sjutton år sedan, 1995, såg jag för första gången i mitt liv en annons om att poeter fick komma och läsa sin poesi för publik. Wow, tänkte jag; finns det sånt? Jag stegade iväg en kväll till den där öppna scenen. Mamma var barnvakt åt mina barn som var små då, jag fick vara ute till 22;) och jag hade kanske tre dikter med mig som jag hoppades få läsa. Jag trivdes direkt, fick snabbt kontakt med de andra poeterna och det dröjde inte länge förrän jag var en i staben som drev Krogens Poeters Parlament vid Södra station. 1999 startade jag och Moa Svensk Ordtrå scen på Södermannagatan. Om allt detta kan ni läsa och se bilder på den sajt där jag samlat alla reportage och bilder från den tiden: www.janemorenestradreportage.blogspot.com

Men nu är det nya tider. I höstas var jag inbjuden att läsa poesi på en stökig krog. Jag visste såklart inte krogen var så stökig, jag har läst på stökiga krogar förr, men här ville krogägaren vänta flera timmar på poesin, så publiken hann dricka riktigt mycket. Vilket resulterade i att vi poeter fick konkurrera om uppmärksamheten med halvnakna överförfriskade som dansade, om inte på borden, så nästan. Men det var en härlig stämning ändå.

Well. Den kvällen träffade jag kollegan, fotografen Anders K Johansson ( som skrev boken Beckombergalandet). Vi bestämde oss för att börja samarbeta och öppna en ny sommarscen för konst och poesi. Oxdjupets scen som håller till vid havet längst ute på Värmdö på Anders sommarrestaurang. I sommar 2012 blir det premiär med tre poesikvällar med tre estradpoeter varje kväll och skulpturer och annan konst i friluftsgalleriet förhoppningsvis i samarbete med Konsthögskolans elever. I samma veva började jag fundera på en vinterscen, en öppen scen i stan (Stockholm). Jag är aktiv i Föreningen Arbetarskrivare och tänkte att det vore roligt att kanske starta upp en scen för bland annat arbetarpoesi. Det var då namnet Oxpiskan kom upp i mitt huvud. Oxpiskan!

Så nu gott folk. Kanske blir det nu en uppstart igen. Ordtrå är historia men finns i våra minnen som den där fria konstnärliga scenen där så mycket kreativt skapades. Nu kommer Oxpiskan. Lokal saknas ännu, jag har bara dragit upp ett streck i sanden nu. Döpt scenen, mitt i årets oxmånader:), och skissat upp en plan för samarbete och skapat en blogg. Vad tror ni kära poeter och kära publik? En fri konstnärlig öppen scen för alla slags poetiska uttryck? Visst behöver vi det? Vi behöver det alldeles speciellt mycket nu, som samhället utvecklas!

Jane Morén Stockholm 6 februari 2012

Läsarbrev...som det värmer!

Lite då och då får jag brev från läsare till mina böcker. Vissa av dem är alldeles speciella. Som det här brevet från undersköterskan Annika Edin i Sundsvall som själv skriver, komponerar musik, gör videofilm och år 2004 tilldelades Kommunals Eldsjälspris. Här kan du se en underbar video som hon gjort tillsammans med sina arbetskamrater på hemtjänsten.

Och här är brevet jag fick och som gör mig så otroligt glad. Varje brev om att det jag skrivit betytt något för någon får mig att vandra vidare på den väg som är ganska svårframkomlig, författarens.

" Hej Jane!
Jag fick din bok Kaneltimmen i julklapp. Jag blev helt fängslad från första sidan, för jag jobbar själv i hemtjänsten och har tänkt att jag skulle vilja berätta. Jag hade själv börjat samla material, tankar, situationer till att skriva en bok, eller vad jag nu skulle göra? Inte så mycket av nån slags författardröm, utan helt enkelt för att berätta. För att jag vet att man förstår först när man själv har varit där. Nära.

Nu har jag läst klart hela boken och vet att jag själv inte behöver skriva den. Allt finns med. Det är märkligt att jag inte stött på Kaneltimmen tidigare, för engagerad är jag. Lite insnöad kanske som man lätt blir av den trötthet som det här jobbet ger. Men din bok är fantastisk, så levande, mitt i prick ? mycket tack vare dina dansande metaforer och liknelser (helt underbart), men självklart också för känslan.
När du tar oss med på en kvällstur i hemtjänsten, målar du upp situationer, men visar också att man kan välja förhållningssätt. Total närvaro, men det blir också så tydligt hur mycket det krävs av den som har till yrke att vara människa bland människor. Så himla fint att jag känner mig mallig över mitt jobb.Så TACK! för att du berättar.

Annika Edin.

Lyssna på Annikas fina låtar på hennes myspacesida där hon kallar sig Wondernurse:)
Läs om hennes barnbok och barnsånger på egna förlaget Lek och Visa.

Nerver och fredagar

En ledig dag. Nerverna spritter i kroppen. Jag sveper omkring på Facebook. Denna samlingspåle, detta vattenhål som blivit en så stor del av mitt sociala liv. Så intressanta diskussioner, så inspirerande, upprörande och roliga inlägg. För några år sedan var bloggen det där torget där jag mötte er. Nu möts vi oftast på Facebook. Det går snabbare. Bloggen har blivit ett retreat. Hit går jag för en stunds eftertanke mest. Om det är något jag har lätt för så är det att gå upp i varv. Nu är jag uppdragen som en gammaldags leksak, som sköldpaddan i plåt jag hade som liten. Han som så många gånger vandrade oförskräckt över matbordet och föll mot trasmattan av plast i vår 50-talslägenhet i Årsta. Nu ligger han mest och sover på en hylla, en del av min barndom.
Det är fredag idag. Fredagar bär på så många drömmar tycker jag. Det är fredag idag och världen är vackert vit.

Kapitalism

I veckans Flamman:

" ... nyliberalismens viktigaste experimentverkstad. Den offentliga egendomen styckades och delades upp mellan ett antal skurkkapitalister. Man byggde inte upp något effektivt skattesystem som kunde finansiera sjukvård och annan välfärd. Istället fick de offentliga institutionerna förfalla. Stora delar av industrin blev nerlagd. Istället fortsatte man att bedriva rovdrift på landet naturresurser, vilket blev den viktigaste profitkällan för den nya makteliten. Resultatet blev en social katastrof med massarbetslöshet och våldsamma ekonomiska klyftor. "

Här nu!

Oj min stackars bortglömda blogg. Jag brödjobbar och skriver på ett nytt manus. Finns inga ord utanför de tillstånden just nu. Händer roliga saker samtidigt: Som ny avdelning på Lo-tidningens Kultursidor: MOTORD och MOTBILD, läs gärna bland annat min dikt "Gå hem och gräv".

Annars: utanför fönstren den mjölkvita tillvaron, alla dessa ögonblick av livet som jag samlar i mina askar. Ibland gråten i halsen på servicehuset där jag jobbar extra just nu. Det är ett bra servicehus, men ålderdomens skröplighet gör ont. Det är aldrig en smärta som når upp i blårummen hos de blanka makthavarna. De räknar småpengar dagarna i ända. "Jag skulle vilja stanna längre hos dig Greta, men nu är du mätt i alla fall: snart kommer jag tillbaka".

Och så musiken som förfört mig fullständigt. Den jag lyssnat på som i trance medan jag skrivit klart nästan ett helt nytt manus om kärlek som gör ont. Musiken som vindlade sig in i bröstet på mig så jag kunde minnas, så jag kunde berätta. Jenny Lindgren, JELI, A Place.

De är vakna när vi sover

I veckans nummer av Arbetaren har jag med två texter: "De är vakna när vi sover" som handlar om hemlöshet och "Edit vill bara att någon kommer" som handlar om vårdval.

"Vi som inte klättrar uppåt, vi sjunker på något sätt neråt även fast vi bara gör som förr, lever enkelt, jobbar, är arbetslösa ibland, betalar hyran, lagar maten till barnen, borstar av våra gamla vinterkappor för ännu en säsong"

Läs de gärna och lägg ett bokmärke på Verktygslådan i nya Arbetaren, det kommer att komma nya aktuella texter här varje vecka i ett samarbete med medlemmarna i Föreningen Arbetarskrivare.

De är vakna när vi sover

Edit vill bara att någon kommer

Old times

Igår letade jag efter analoga fotografier av ett poesiband i mitt skåp, då hittade jag den här bilden på mig, 12 år gammal, när jag gick på Konstfack en eftermiddag i veckan. Jag tror det var för att de blivande bildlärarna skulle ha några elever i en slags klass att öva på, i det här fallet måste det ha varit fotografi, för på baksidan av bilden står det med blyerts, belys gärna en sekund till. Jag levde upp, säg att jag ska göra konst, av allt, även mig själv och jag gör det, jag älskar det. Men kanske var det teaterintresset som visade sig mest här."

Här är också bilderna jag letade efter. Poesigruppen Sjunde Paragrafen. Det var en fin tid och vi var på liten turné och spelade in en cd med 28 dikter med suverän musik av Jair-Rohm Parker Wells NY och några andra musiker, bland annat saxofonist Glomer Explench och munspelare Allen Finney. Du kan lyssna på några av oss på min myspace-sida, till exempel min långdikt Pupill, fler kommer snart. Planer på nyinspelningar finns ständigt, men gruppen är idag upplöst så det får bli nya konstellationer.


Foto: Kristina Berggren.

(Sjunde Paragrafen: Poeterna Rainer Ellilä, Jane Morén, Per-Eric Söder och Pere Schröder 2001)

En början

Mitt skrivbord är av teak. Litet med nio lådor. Jag är tio år. Jag har pennor, jag har papper och små böcker i vilka jag skriver det liv jag inte vågar leva. Jag sitter vid fönstret i 40-talslägenheten på två trappor upp, tvårummaren med balkong och skafferi i vilket luften därute blåser in. Jag känner lukterna, hör ljuden från gatan. Hör ljudet av pennan mot det linjerade pappret. Ritar ut bokstäverna på den blåvioletta raden, en rad till, en rad till och tiden försvinner i ett rusigt rus av ord, markeringar på blåmärkeslila radstrecken.

Motstånd

Jag har länge tänkt samla mina scendikter i ett dokument men av naturen är en samling skriven under många år spretig. Det är där jag fastnar. Men nu skriver jag här lite titlar och korta rader bara för att komma loss:

GATLYKTAN* EVERYBODY* JAG HÖR* SLAGFÄLTET* TUSEN ORD* AMBULANS * MANNEN UTAN KVINNAN * MANNEN I MITTEN* JAZZ* SUCK * PUPILL * KASTA KNIVARNA * MR LEDER * STOMATOL * AJ AJ * DOUBLÉ * PRESSBYRÅN * GYLLENE SNITTET* SOFFMORDET* TANGO & CAPORAL* NICE MICE* SÖTNOSARNA* MITT BITRÄDE* KÄRE JOHN* MODERN* 40 ÖRE* GRÖNA LUND* BAKA* FOCK* YOU NORVEJ?* AFTER SHAVE* HYPOFYS* ÅSÖGATAN 52* OCRA & CHOKLAD* EN KYSS SÅKLART* STRÄCK UT* BLODSPÅR* GOODBYE* HAJAR FINNS DET BARA I FLORIDA* GLORIA* PISS-OFF* RYABOCK* UPPROPARNAS* KÄRA CHEFEN* KYSS EN HUND* *PAPPA * M2 * BALETT * FRANK * O* BEGRAVNINGSBYRÅN * MULL* INGEMANSLAND * PARKETT * H * CRUSADE & AMAZON * I*OLIVETTI * OLYDIG*PIRAYA *PISTOL* PLAST* PETROL* TEMPO* X* VID MIN FADERS BORD* NEW YORK* ENKELT FOLK * 112 * POCKET* MONARC* GULD* TEXAS* YES * MIN LOTT

MIN LOTT

Jag torkar mina tårar med min sons tubsocka
Jag äter hundens överblivna mat
(och ändå har jag ingen hund, har inte haft på femton år)
jag sitter i timtal i köksfönstret
och betraktar cykelbanans eviga strömavbrott
jag minns

den där vilsamma fredagseftermiddagen på Systemet
butikschefen spelade fiol som Näcken bland tombackarna
tills hans näsa glänste röd som Marienellan
Vi sprang som välklädda bicepsmaskiner mellan hyllraderna
på jakt efter spansk och grekisk tröstvälling
utanför knäcktes svenska och ryska lårbenshalsar (i den nordiska
gnistklara lervällingen)
is och dis
rus och snus
och 14 åringars lögnhalsar ännu ej avskurna av lekkamraterna på
ungdomsdagiset
timmarna i fredagsloppet...

Vid stängningsdags hade chefens fiol tappats bort bland den nyinkomna
whiskyn
Inte alla kassor stämde
En liten gubbe var kvarglömd av hemtjänsten vid tomglasmaskinen
Vid min kassa låg en kvarglömd lösögonfrans

Kroki

För 22 år sedan gick jag ett år på Grundskolan för konstnärlig utbildning, Grundis som det brukar kallas. Under det året träffade jag mannen som blev far till mina barn och mitt liv tog en ny bana. Konststudierna avbröts efter det där året. Men jag fortsatte illustrera sporadiskt till olika artiklar och böcker, nu senast till boken Ta parti för barnen.

Men jag har senast tiden känt ett allt större behov av något jag inte kunnat formulera. Vad har jag velat, vad har jag saknat? Ikväll upptäckte jag det. Jag följde med min dotter på kroki och känslan där i ateljén i Gamla stan där vi stod vid våra stafflier under koncentrerad tystnad. Ljudet av några häftiga penndrag hördes ibland, annars ett stilla nästan tranceartat tillstånd i absolut NU.

Jag var ringrostig, helt klart, handen med kolbiten darrade vid första dragen, men snart var jag inne i det, känslan att bli ett med linjerna, rita både från ögat och magen. När de två timmarna var över hade vi gjort otaliga skisser av modellens poser och jag hade även ritat av några av konstnärerna:)

15 januari sista dag söka Arbetarskrivares stipendium

Hög tid skicka texter till Arbetarskrivares årliga stipendium

Hoppas ni skrivit mycket under julen. Den 15 januari är nämligen sista dag är sista inlämningsdag för att vara med och söka årets stipendium.

Föreningen Arbetarskrivare delar sedan 1995 ut ett litterärt stipendium till någon lovande skribent som ännu inte publicerat sig i bokform. Priset kallades tidigare Fem Unga-stipendiet men bytte namn till Arbetarskrivares stipendium. Inriktningen är att belöna en icke etablerad författare för att inspirera till en fortsättning i föreningens anda. Det vill säga ett skrivande med utgångspunkt i arbetet med ett underifrånperspektiv och för att utveckla den svenska arbetarlitteraturen. Namnbytet på stipendiet innebär att åldern hos den sökande inte längre spelar någon roll utan enbart den litterära skaparkraften.

Priset är på 5000 kr och delas ut på föreningens årsmöte.

Om vinnaren inte är medlem i föreningen får personen ett medlemskap under ett år som extra belöning.

Bidragen kan vara noveller, dikter eller utdrag ur något större verk som inte varit publicerat tidigare. Det sammanlagda omfånget får inte överskrida 6 A4-sidor, med enkelt radavstånd. Stipendiekommittén önskar texter som skildrar dagens samhälle, arbetsliv och sociala sammanhang.

Läs mer om hur du anmäler dig på Föreningen Arbetarskrivares blogg

Nyårskarameller

Nyår sedd från Skinnarviksparken

En vecka med tomten

Julen har varit här, för sin korta visit och i år utan snön. Jag tittar igenom bilderna i min antika mobil och ser att intryck finns. Här har ni 10 nedslag i min vecka med jultomten.

Det regnar i julruschen. Spring, spring. Själv står jag stilla många gånger, mitt i tiden. Här är jag, nu. De förbirusande målar sig in på skärmen i min mobil.


Dagen före julafton är det kaos i butikerna. Kläderna faller av sina galgar, golvet dekoreras med spets och siden.


Och jultomtens vagn körs fram. Snart kommer han sitta där i med renarna och segla över hustaken i staden där alla barnen väntar.


Blundar vi behöver vi inte se. Men de ligger mitt ibland oss, de hemlösa inrullade i sina täcken på köpgatorna. De unga flickorna på julfesten går ner med mat till dem, det värker i deras unga hjärtan. Ingen ska behöva ha det så säger de, ett sådant samhälle ska vi inte ha säger jag.


Och NK-palatset dukar tre meter bort upp för frosseri.


I gropen vid totempålen av glas har de vita tälten landat med sina handelsresande.


Dagen efter stormen, träden ligger längs Årstaviken.


Man tar det lugnt dagarna efter ruschen.


Glider fram över isen i Kungsträdgården till musik.

Kära bloggläsare!

Jag hoppas ni alla får en fridfull jul, med värme, kärlek och god mat, mycket skratt och så lite glitter. Jag vet att en del har ångest inför jul, så tråkigt kan jag känna, att behöva ha det. Därför skickar jag er alla här lite kraft, lite kraft att kanske säga nej för omväxlings skull, eller ja om det är det som behövs. Själv längtar jag till risgrynsgröten, det är den som gör julen och så den vegetariska prinskorven, så god! Risgrynsgröt kokad på gammeldags mjölk och grädde och kanelstång. Det är barndomens jul för mig. Och så familjen, ljus, en gran med julklappar under, musik och så snön, stora flingor ska falla utanför fönstret. Det är min förhoppning!

Jag tänker också på alla dem som inte kan ordna en trygg, varm jul. Alla dem som vi solidariskt inte får blunda för. Jag tänker på ett nytt år som ska bli varmare än det som varit. Jag önskar så att vi såg mer till vad det är att vara människa än vad en människa kan skaffa sig i makt och rikedomar. I allt som vi faktiskt kan göra, i liten skala, var och en av oss.

Trumpetens vemod över parken

I går kom den första snön. Jag satt på tunnelbanan till Vällingby när jag såg den i höjd med Islandstorget. Jag var på väg till biblioteket för att hämta en bok som bara fanns där. Vällingbytorg var fullt av julstånd, men för mig är julkommersen allt mer främmande.

På hemvägen snöade det även inne i stan och i parken nedanför Bofills båge stod en trumpetare och spelade. Trumpet och snö är Pippi och hennes ensamma jul, som ändå blir så bra, hennes presenter i trädet. Och jag stannade till och lyssnade på trumpetens sorgliga toner och såg upp på det stora julträdet dekorerat med lysande globar av ljus. Vintern hade kommit.

Occupy Stockholm

Några dagar i slutet av november besökte jag den globala Occupyrörelsens utpost i Stockholm. De håller till på Brunkebergstorg där de har uppfört ett tjugotal tält. Det var lätt att bli kvar trots kylan. Det fanns något hoppfullt i hela situationen, något slags obegripligt stark gnista. Vissa av de bodde här och såg inte vintern som något större problem. Precis bredvid blinkade köppalatsen med sitt glitter. Där var kommersen i full gång. Läs gärna mitt reportage i kulturdelen av veckans nummer av Lo-tidningen.

Ingen snö

Många är glada över att det inte är någon snö. Jag tycker att det är bra på ett sätt: jag kan fortsätta att cykla. Men annars: nog vill jag ha de där sagomornarna med ett magiskt landskap i vitt, knarret under skosulorna och det där ljuset, kylan, klarheten, skärpan och de mjuka snöflingornas glimrande. I morse vaknade jag fem till ett becksvart mörker och....fågelsång! Jo, jag trodde jag drömde, men nej då, enveten sång i träd utanför fönstret.

Häromdagen ringde mina grannar på landet. De måste bara berätta, sa de, att den Margaritaplanta jag haft i en kruka hängande på stugväggen hela sommarne och sedan bara chansat med att plantera ner i jorden vid stugknuten, nu blommade om för fullt! Jo, så var det.

Det milda vädret är också bra för de gamla som vill ta sig en promenad utan att slå en saltomortal, men hur mycket visar denna höst om klimathotet, kanske mycket mer än vi vill ta in. Lägger in en bild av en tidigare vinter och en koltrast i ett fruset landskap, i denna så ovanliga november som idag övergått i december. Utan ett spår av snön, inte en vittring.

Åtta broar

Jag avslutar nu med utdrag ur Ansiktet i händerna med dessa rader från ljusare dagar, med mera hopp.

"//jag cyklar åtta broar för din skull i dag
på krönen rider jag på broarnas välvda ryggfena

ser jag himlen
ser jag svalkavattnet blänka långt där nere
ser jag segelbåtar

någon i en öppen ruff läser
en annan ser på sin man vid rorkulten
han ser långt fram
ser jag någon kisa mot solen
den är stark i dag

jag cyklar åtta broar
plockar anemoner och rödklöver åt dig på den största bron
i bergsskrevorna
sommar på Essingeleden //"

Alla dessa döttrar

Alla dessa döttrar
vid färdtjänstbussar på trottoarer ser man dem
tålmodigt fjärrskådande bortablick
den gamla mamman lastas ombord
tunnhårig utpumpad
trafiken blåser förbi

och alla dessa döttrar
de tumlar utför apoteksentréer med medicinpåsar
blir stående vid färdtjänstbussar
ser sina gamla mammor lastas på
en filt runt benen
tunt hår
en krökt hand
en förlamad hand

alla dessa trötta döttrar
väl påklädda och väntar de
orörliga
inte en min inte ett steg
rör inte ens med tåspetsen i gruset
tunga som gamla bryggarhästar vid sin last

alla dessa döttrar
glassplitterhjärtan och diskhänder

(Ur Ansiktet i händerna sid 97)

Runda fina

Slussens runda former måste bevaras. Måste folk klättra upp i lyktstolparna, lägga sig sida vid sida på gator och torg på Slussen när grävskoporna kommer för att stoppa förstörelsen?Hur kan någon människa tycka det är annat än galenskap: att förstöra en unik plats, byta ut den mot åttafiliga motorleder längs vattnet... varför lyssnar man inte på busschaufförerna när de berättar om hur det kommer att bli rent praktiskt: ska de vända bussarna vid Slussen, måste de köra runt hela Gamla stan. Om hur otillgänglig platsen blir för funktionshindrade och föräldrar med barnvagnar, om vilket trafikkaos under bygget som beräknas ta 7 år, om utsikten och formen och arkitekturen som försvinner....om förslaget Sten Nordin förordar går igenom. Hur många namnunderskrifter krävs det, hur många offentliga protester, aktioner innan makten lyssnar?

Idag har alla glömt..

"//idag har alla glömt
att smutsbruna oljan pumpas ut i havet
100 000 fat om dagen
blått blir mörkt blir svart blir brunkladdigt
som fågeln som dör intill räddningsfartygets skrov

här är också skrov
många går som indränkta i olja
kan inte ta sig fram
och jag fyller i ännu en blankett åt mamma
att också hon har fått olja på fjädrarna
kan bara flaxa med den högra
skriver jag till Färdtjänsten

de vill ha ett nytaget fotografi
jag tar ett vackert från midsommarafton i Småland
mamma i sitt blå rum med spetsgardinerna
sin vita hålbroderade blus
silvermedaljongen
och hennes sockervaddshår som sommarsolen polerat
ladugården med Rut och Blenda där utanför//"

(Ur Ansiktet i händerna sid 56)

Katarsis

Jag satt idag i soffan och stirrade ut i luften, typ. Det var mitt under Babel. Jag kände det var så tungt. Vad vill jag skriva om frågade jag mig plötsligt. Jag tror det var när de pratade om Lightchick, Roséchick, Softcrime och alla de där varumärkena böcker som ska bli köpta delas in i. Och jag frågade mig själv: ärligt Jane, ärligt. Vad vill du skriva om? Skulle det vara möjligt för dig att skriva underhållning? Och jag kände en ocean av vemod fylla mig, alla sorgliga historier jag var så full av, liv som måste berättas, sorger som måste bredas ut över himlavalvet och tona bort för varje ord de fylldes med, stiga till himlen och falla ner som stjärnstoff i mitt hår, som en katarsisresa mitt skrivande.

Jag kunde inte komma på någonting som skulle kunna vara vare sig underhållande eller läckert. Sen satt jag en stund till och tänkte: men vad vill jag själv läsa? Jo precis sådant, berättelser ur livet, starka, berörande, sorgliga, vemodiga, det är sådana böcker jag sträcker mig efter.

Inre dramatik

Det är svårt det här, att välja ut korta utdrag ur dikteposet Ansiktet i händerna. Boken är liksom gjord för att läsas i ett svep, som en film som utspelar sig under fyra månaders dramatisk tid, yttre och inre, privat och världsomspännande, och nu har jag alltså föresatt mig att plocka ut vissa delar. Jag är tveksam om de korta bitarna verkligen kan ge en rättvis bild av boken, men jag fortsätter som jag tänkt, idag med ett lite längre utdrag. Det är också hämtat från tiden på sjukhemmet, men nu mer dramatik, inre, dotterns gamla sjukhusrädsla som kulminerar när hon går genom korridorerna mot sin mamma:

"...//

60-talets sjukhusvistelser kastas upp som död fisk framför mina fötter vid varje steg
sticken och slangarna
och det glödande klotet
som brinnande fördes upp i näsan på mig
om och om igen
ackompanjerad av lögnen om ett myggstick
eller bara tystnaden och brutala händer som grävde sig in
i armar
upp i näsa
tryckte dukar med eter mot mitt ansikte
i de dunkla råttgångarna här
har luften tagit slut
två dyktuber står mittemot receptionen
taket trycker på

känner ni inte?

en tant skriker länge
någon hostar upp tungan
hostar upp livet
hela helvetesfärden redan nu
hänger utanför sängen
påsar av kött och gamla ben

i råttgångarna har matbiträdet en grön plasthätta på håret
den lyser som en grönslemmig sten mot stålblanka värmeskåp

jag nästan svimmar
klamrar vid antiseptiska sprutan
den tunna luften
jag ska alcogella hela vårdapparaten
hela Geria Triken!

här bryr sig ingen om flygplatser
vulkaner
här handlar det om vakuum
kampen att spränga en blåsa med garn
gå utan ben
skrika utan mun

jag hade livet i min hand
plötsligt rullade det bara ut
bort under en möbel långt in i en gång

här ligger alla tanterna
de snälla de mindre snälla
de väldigt ledsna

hjälp ropar tanten som hänger utanför sängen
jag springer genom sjukhuset med lågt i tak
mitt ansikte är som täckt av spetsade kanyler
som bisvärmar
död fisk runt mina fötter
kommer 60-talet tillbaka

jag springer i skräck tills jag fångas in av svullna och breda armar
5 år, 7 år, 10 år gammal
de bar mig till glödkloten knivarna kanylerna
som sköterskorna sa var mindre än myggor

var en duktig flicka nu så får du ett bokmärke sa de

här ligger massor av duktiga flickor
påsar av slappt skinn och spruckna ben
koagulerade hjärnor

trots alla bokmärken...//"

(Ur Ansiktet i händerna sid 42-45)

Dagens utdrag ur Ansiktet i händerna

Varje dag några veckor framöver kommer jag lägga ut utdrag ur mina böcker Ansiktet i händerna (2011) och Kaneltimmen (2007). Vill du veta mer om böckerna går du bara högst upp i bloggen till fliken Mina böcker. Det här utdraget har jag tagit från den del av boken där mamman flyttats från akuten till sjukhemmet.

"

En bortglömd plats

varv efter varv med vägar bland villor och skog

längst in har de gömt de gamla

ingen himmel faller in på dig från fönstret

bara bakgårdens husfasader oändliga

tegel efter tegel

tysta entréer

väsandet av glasdörrar som öppnas sakta

ekot av mina steg i korridorerna

på väg till dig

men du ska bli frisk nu

du är målmedveten

du travar i korridorer med biträde och bälte

du får säga svåra ord för att mungipan ska klättra upp igen

du får träna din hand som hänger obrukbar

jag åker den långa vägen med bussen varje dag

det är en otrivsam plats här

mäklare och husbyggare kallar området en Idyll

köp ett radhus med utsikt

en naken innergård blottad i glas

på avdelning 4 finns det en terrass för de sjuka

att gå ut på

om de kan"

(sid 41 Ansiktet i händerna")

På sjunde dagen

"På sjunde dagen drar sig Eyjafjallajökull ihop
här faller snöblandat regn på asfalten vid Södra station
min hals är svullen
jag badar hett med brinnande ljus
som jag lyckas tappa i vattnet
det blir plötsligt mörkt

askmolnet syns inte till
men på kartorna ligger det som en mörk hand över Europa
och din hand är bättre säger sjukgymnasten..

vi pratar flera gånger på telefon
jag ligger under täcket och fryser
pratar med läkaren hon rabblar medicinnamn
ingen kan minnas

vulkanen sluter sig
Arlanda har helt stängt
vi tar inga risker säger chefen

du tar en risk
avstår medicin
säger nej till operation
som mormor
hon dog
men läkaren säger att svullnaden runt infarkten sjunker

Eyjafjallajökull sluter igen sitt bolmande hål

på sjunde dagen
snöblandat regn.."

Ur Ansiktet i händerna (2011)

Läs mig

En vecka framöver kommer jag lägga ett utdrag ur mina böcker här på bloggen. Jag hoppas du kommer att finna något i dessa korta utdrag, som kanske gör dig mer intresserad av att läsa mig.

Jag börjar med några rader i första delen i min senaste bok: "Ansiktet i händerna" som kom ut i mars 2011.

"vi ser ibland på varandra
när jag spritar händerna
när jag går hem från avdelningen
när han går hem och jag är kvar

hans mamma ligger i fosterställning
ansiktet som en mask
klockan tickar
vi sitter båda här
med våra gamla mammor

*

I Europa kommer flygresenärerna ingenstans
de lägger ansiktet i händerna
förtvivlade
sjunker ihop mot pelare
utmattade
det finns inga motorer som kan flyga genom vulkanaska
utan att stanna
utan att falla som bomber ner mot jordskorpan

(sid 13 i Ansiktet i händerna)
(Mer info om boken finner du på fliken "Mina böcker" överst i bloggen)